Det politiska minnet är kort. För fyra år sedan ritades partikartan om på ett avgörande sätt. Orsakerna är kända men att döma av diskussionen inför riksdagsvalet i april tycks de ha fallit i glömska. Det kan bero på att berättelsen om valrörelsen 2011 inte är särskilt smickrande för aktörerna. Det kan ändå vara hälsosamt med några påminnelser.
När Sannfinländarna grundades på ruinerna av Landsbygdspartiet var början svår. Raimo Vistbacka var partiets enda folkvalda från 1995 till 2003, då Vistbacka fick sällskap av Timo Soini och Tony Halme. Fyra år senare var de fem, men ända tills skrällen 2011 var Sannfinländarna riksdagens minsta parti, ett mindre parti än Kristdemokraterna.
Tre stora partier, Samlingspartiet, Socialdemokraterna och Centern bestämde takten i politiken. Dominansen stärktes ytterligare av att de här tre partiernas ledare fick mycket mer offentlighet än de andra. Bland annat ordnades valdebatter i tv med ”de tre stora”, som tidningarna sedan ingående rapporterade om. ”Pääpuolueet”, huvudpartierna, kallades de.
Regeringsbildningen var givetvis en affär mellan de tre stora. Två av dem bildade stommen i regeringen och det tredje förpassades i opposition. Valen reducerades till en tävling mellan de tre om vilka två som skulle bilda regering och fortsätta den förra regeringens politik. En kompakt alternativlöshet rådde och allt fler väljare lade sig på sofflocket. Politikerna svarade med plojknappar och mössor med uppmaningar om att rösta.
Så kom valfinansieringsskandalerna som formligen dränkte den politiska eliten i smutsvatten. Varje populists önskedröm blev verklighet för Timo Soini. Nyckeln till Sannfinländarnas valframgång 2011 var ju att Soini i alternativlöshetens Finland kunde prångla ut sitt parti som ett alternativ till korrumperade, konturlösa och maktfullkomliga etablerade partier. I Soinis trestegsraket ingick som känt också en mördande kritik av EU-politiken och främlingsfientlighet à la Jussi Halla-aho.
I opinionsmätningarna växte Sannfinländarnas understöd explosionsartat och fenomenet gav Soini en svans av journalister från när och fjärran som dagligen uppmanade honom att förklara varför hans parti är så förträffligt. Ingen höjdpunkt för finländsk journalistik precis. De stora partierna svarade ingalunda med att damma av ideologi och principer. I stället tävlade man om vem som är Soinis bästa kompis. Speciellt motbjudande var röstfisket i samma främlingsfientliga vatten där Sannfinländarna lagt ut sina nät. Ingen höjdpunkt för finländsk politisk argumentation heller.
Vi vet hur det gick. Soini tog rubbet. Sannfinländarna var valets enda segrare och vi har nu fyra inte så stora partier i stället för tre stora. Ett unket attitydklimat fick vi dessutom på köpet.
Och alternativlösheten i regeringspolitiken då? Jyrki Katainens sexpack och det som finns kvar av den i form av Alexander Stubbs rumphuggna kvartett är ett bevis på att det har blivit ännu svårare att få ihop en regering med en klar vision om hur det finländska samhället bör se ut i framtiden, en vision som oppositionspartierna nu kunde ge sitt alternativ till. Så där som det brukar vara i parlamentariska demokratier.
Debatten handlar i stället nyanser. Om längden på sparlistor, om man borde stimulera lite mindre eller lite mer, om marginella ändringar i beskattningen och om hur strukturreformerna ska ros i hamn. Och skiljelinjen går ingalunda mellan regering och opposition. Det här åskådliggjordes bland annat i valdebatten som Näringslivets delegation nyligen ordnade (Hbl 4.2).
Anpassning till ekonomiska och demografiska realiteter med nedskärningar i välfärden ”för att rädda välfärden” som huvudingrediens är det gemensamma receptet. Det har föga med traditionell inkomstutjämnande socialdemokrati att göra, men i brist på samarbetsalternativ har SDP för länge sedan bundit upp sig. Inte heller passar det särskilt bra ihop med Timo Soinis populistiska retorik, men kommer inte ministerbilen nu så lär den aldrig göra det. Å andra sidan skulle Samlingspartiet, som med Stubb vid rodret tagit några fjät högerut, gärna krympa den offentliga sektorn riktigt ordentligt och det tycks också Centerns Juha Sipilä vilja göra.
Alla håller tungan rätt i mun för att inte uteslutas på förhand. Och absolut inget tal om att på förhand utesluta populisten med invandrarfientlighet inskrivet i partiets program. Så där som man gör i Sverige. Soini är ju en av gänget. Fast för statsministerfavoriten Sipilä handlar det förstås inte om att undvika att uteslutas utan om att undvika att utesluta någon på förhand och därmed minska regeringsbildarens spelrum.
Det här betyder att den ekonomiska politiken inte kan se annat än ungefär lika ut oberoende av vilka andra av de fyra stora partierna som sitter med i Juha Sipiläs regering. Så svarar man på väljarnas frustration över alternativlösheten. De mindre partier som eventuellt tas med ändrar inte på den stora linjen.
Inga löften om att göra en Syriza och inför valet renodla sitt eget alternativ för den ekonomiska politiken. Annat än av Vänsterförbundets Paavo Arhinmäki, förstås, och han är inte med i de stora pojkarnas gäng.
Fast om det tröstar någon är alternativen flera när det inte handlar om pengar. Blir duon Sipilä och Soini de bärande krafterna i den nya regeringen får vi ett nytt moralkonservativt alternativ som kan få leendet att stelna både för Alexander Stubb och Antti Rinne.
Artikeln publicerad i Hbl 8.2.
Alexander Stubb, alternativlöshet, Antti Rinne, Centern, ekonomisk politik, invandringsfientlighet, Juha Sipilä, Jyrki Katainen, Paavo Arhinmäki, regeringspolitik, Samingspartiet, Sannfinländarna, SDP, Timo Soini