”Centerns strateger lägger redan regeringspussel och det viskas att siktet är inställt på något slags ”brunmylla”, det vill säga en regering med Centern, SDP och Sannfinländarna.”
Riksdagsvalet närmar sig och partiledardebatterna duggar tätt. De har alla varit rätt lika. Största delen av tiden har sju män och en kvinna diskuterat finländsk och europeisk makroekonomi. Ett av undantagen från regeln utgjorde Kyrkans valdebatt nyligen. I den diskuterades värderingar.
Partiledarna uppmanades att i en mening berätta vilka värderingar som styr de stora besluten. När de andra talade om universella värderingar, som människovärde, solidaritet och tolerans yttrade Timo Soinis stand in och kronprins Jussi Niinistö kort och gott ”suomalaisuus” (finskhet/finländskhet). Inget fel på det, men sagt i det sammanhanget var det avslöjande.
Fast den som håller ögonen öppna har länge redan sett att Sannfinländarna stadigt är på annan kurs än alla andra riksdagspartier (utom Förändring 2011) i fråga om öppenhet, invandring och det mångkulturella samhället. Och samtidigt sett att det här kunde ha betydelse för samarbetskonstellationerna efter valet – om aktörerna gav det betydelse. Ingenting tyder i alla fall på det.
Med debattledarnas benägna hjälp koncentrerar man sig i stället på att diskutera vad för slags ekonomisk politik som bedrivits och skall bedrivas av nästa regering. Som i partiledardebatten i Lahtis i tisdags. Förstås ska den ekonomiska politiken diskuteras. Det blev dessutom klart att nyansskillnader finns. Man kunde rentav skönja litet av det som det nu snackas om, att ideologierna kommit tillbaka. SDP och Vänsterförbundet bildade ett par gånger gemensam front.
Antti Rinne var i alla fall betydligt försiktigare än Paavo Arhinmäki, som ofta blev helt ensam om sin åsikt. Faktum är att inget av de fyra stora partierna, eller medelstora är de egentligen efter valet 2011, ifrågasätter den enda sanningens ekonomiska politik, den som dagligen marknadsförs för väljarna av utvald ekonomisk expertis. Skuldsättningen är det stora problemet och nedskärningarna måste fortsätta. Nyansskillnaderna mellan Centern, SDP, Samlingspartiet och Sannfinländarna stänger därmed inte regeringsdörren för något av partierna. Om nu inte Alexander Stubb tar ytterligare några skattepolitiska kliv högerut, förstås.
EU-pengarna och Grekland väckte mest känslor i debatten i Lahtis, men så är också temat det enda som längre tycks få Soini att gå igång på allvar. Eftersom det här också är en av De Viktiga Frågorna kunde det innebära problem för Soini med tanke på den hett efterlängtade ministertaburetten. I själva verket kan EU-politiken ändå bli ett större problem för Samlingspartiet. Den var ju orsaken till att Sannfinländarna inte kom med i Jyrki Katainens regering. I EU-politiken står Stubb minst lika långt från Soini som Katainen gjorde. Centerns och Sannfinländarnas EU-åsikter är lättare att jämka samman.
Gallupsiffrorna tyder på att Samlingspartiet och Sannfinländarna hör till förlorarna i valet. Inget tycks längre kunna hota Centerns seger. Partiet torde bli störst och den som är störst avgör vilka som är med i regeringen. Centerns strateger lägger redan regeringspussel och det viskas att siktet är inställt på något slags ”brunmylla”, det vill säga en regering med Centern, SDP och Sannfinländarna.
Juha Sipilä med sin företagarbakgrund lär tidigare ha känt varmast för ett borgerligt alternativ, men bland rödmylleförespråkarna i partiet finns många veteraner som kan vara nog så övertygande. De har kunnat hävda att lärofadern Santeri Alkios teser om att driva de fattigas sak går lättare i samarbete med SDP och påminna om den långa traditionen av utrikespolitisk försiktighet. Stubbs fartfyllda uttalanden har väckt förskräckelse bland många veteraner, som anser att Centern besitter den ultimata utrikespolitiska visdomen.
Sannfinländarna vill man ha med bland annat för att erfarenheterna av Katainens sexpack, en regering med två stora partier och en rad små, förskräcker. Möjligen finns också förhoppningar om att krama-dem-till-dödstaktiken skulle fungera på samma sätt som den gjorde med Landsbygdspartiet. Ett osäkerhetsmoment i planerna är hur SDP känner sig i det här moralkonservativa sällskapet. Det blir viktigt om man väljer att det ska bli viktigt.
“Brunmyllan” behöver inga mindre partier för att få en betryggande majoritet i riksdagen. Soini, som har ett selektivt minne beträffande vilket parti som var minst i tidigare riksdagar, talar föraktfullt om “kardborrepartier”. Han har högljutt trumpetat att “kardborrepartierna” ska lämnas utanför. Det bestämmer han ändå inte ensam. Centerns åsikt är avgörande, men också SDP:s har stor betydelse.
För alla de andra mindre partierna utom SFP är det vardagsmat att inte kunna räkna med ministerposter. Inom SFP tycks man däremot ha invaggat sig i en förtröstan om att ministerbilarna alltid kommer. Partiet med högt till tak och en socialliberal tradition har med Stefan Wallin och Carl Haglund vid rodret klistrats allt hårdare fast vid Samlingspartiet. Att ryggmärgsreaktionen på Svenska Yles analys av partiets skattepolitik är att det inte är höger bara man låter bli att kalla höginkomsttagare rika är avslöjande.
Med den här profileringen framstår SFP inte längre som partiet som platsar i regering som regering. Inom SDP finns nuförtiden en stark opinion för att lämna SFP utanför och stämningarna har varit liknande inom Centern allt sedan slaget om Karleby.
Å andra sidan är det säkert lätt för SFP och Samlingspartiet att bedriva en gemensam oppositionspolitik.
Artikeln är publicerad i Hbl 8.3.2015
Alexander Stubb, Antti Rinne, Carl Haglund, Centern, Juha Sipilä, regeringsbildning, Samlingspartiet, SDP, SFP