”Man väljer att strunta i att flyktingpolitikens primära syfte inte är att tillgodose arbetsmarknadens behov. Naturligtvis är målet att flyktingar ska jobba, men hela systemet finns till för att hjälpa människor i nöd.”
De ekonomiska frågorna är viktigast i riksdagsvalet, det är självklart. Partierna bjuder över varandra med anpassningsåtgärder som skall rädda välfärdssamhället, eller
närmare bestämt det som ska få finnas kvar av det. Samtidigt har Europapolitiken och invandringspolitiken, som ju minsann också påverkar ekonomin, spelat en undanskymd roll. Det har man kunnat märka särskilt när partiledarna, som ju formulerar partiets linje, debatterat.
Centern, som om inget oförutsett händer blir största parti och därmed bestämmer takten i regeringsbildningen, verkar till varje pris vilja undvika debatt om invandringen. Det blev nyligen klart när gruppordförande Kimmo Tiilikainen i en intervju för Yle fick en fråga om Sannfinländarnas invandringspolitiska program, som juridisk expertis tolkar som grundlagsvidrigt, är ett hinder för regeringssamarbete.
Tiilikainen tyckte att man inte ska fokusera på mindre viktiga saker där oenighet finns, utan i stället koncentrera sig på att få ett samförstånd om det ekonomiska läget. Sedan gick han mycket snabbt över till att vara förnärmad över att Timo Soini tidigare i programmet hade kallat veteranerna bakom Sipilä för ett vaxkabinett.
Om invandringspolitiken sågs som viktig kunde det ju bli ett problem att klara skillnader mellan Centern och Sannfinländarna finns. Centern ser till exempel arbetskraftsinvandring som nyttig och stimulerande och vill avskaffa arbetsmarknadsprövningen, enligt vilken jobb först ska erbjudas till arbetslösa finländare innan invandrare ges chansen.
Sannfinländarna vill hålla fast vid den. Centern ser inte den
humanitära invandringen som det stora problemet, vilket
Sannfinländarna gör. Och framför allt ifrågasätter Centern inte
principen om det mångkulturella samhället. Det gör inget annat parti än Sannfinländarna. Centern är i stort sett på samma linje som systerpartiet i Sverige och Sannfinländarnas invandringspolitiska syn stämmer väl överens med Sverigedemokraternas.
I Centerns regeringsplaner lär ändå SDP vara den viktigaste
byggstenen. Också här fungerar det bäst om invandringspolitiken
klassas som mindre viktig. SDP är en del av den socialdemokratiska familjen och i Norden och hela Europa har den gamla arbetarrörelsen haft uppenbara svårigheter att formulera en linje som stämmer överens med gamla ideal om internationell solidaritet.
”Kommer du till Danmark skal du arbejde”, lyder den redan bevingade sloganen för de danska socialdemokraternas kampanj för hårdare krav på invandrare och åtstramning i asylreglerna. Danmark går till val senast den 15 september och kampanjen vänder sig naturligtvis i högre grad till infödda röstberättigade danskar än till de icke-danskar man uppmanar bereda sig på att jobba.
I Norge presenterade den förra socialdemokratiskt ledda regeringen en utredning som konstaterar att invandrare från Afrika och Asien är en allvarlig ekonomisk belastning för landet eftersom de är så svåra att sysselsätta och att man därför bör reglera tillströmningen.
Sverige har Nordens mest generösa asylpolitik, men Stefan Löfvens socialdemokrater förhåller sig restriktivt till
arbetskraftsinvandring. Med hänvisning till att det leder till
dumpning av löner och och sämre arbetsvillkor fördömde man den
borgerliga regeringens beslut att avskaffa arbetsmarknadsprövningen. Den gick ut på att man innan man gav en arbetsgivare lov att ta in arbetskraft utifrån först skulle pröva om någon på den svenska arbetsmarknaden var i behov av jobbet. Väl vid makten accepterade Löfven att prövningen inte återinförs, men reglerna för arbetskraftsinvandring skärps igen.
Här hemma uttalar sig SDP-bossen Antti Rinne allt tydligare mot
arbetskraftsinvandring. När han i början av sin partiledarbana oroade sig över hur arbetskraften ska räcka till och såg en ökad arbetskraftsinvandring som en framtida lösningen betonar han nu att den framtiden är väldigt osäker och avlägsen. Innan man ens kan tänka på att ta in arbetskraft utifrån ska de egna landets 400 000 arbetslösa sysselsättas, heter det nu. SDP motsätter sig att arbetsmarknadsprövningen avskaffas. En påminnelse om att en del inom SDP inte är avoga enbart mot arbetskraftsinvandring fick vi när Kari Rajamäki torpederade sjukvården för papperslösa.
Motståndet mot friare arbetskraftsinvandring handlar säkert om att förhindra lönedumpning och trygga fackets rätt att driva sina medlemmars intressen. Samtidigt sprider man ändå ett grumligt budskap, ödet som talman Eero Heinäluoma tillspetsat förde fram redan inför förra valet:
– Tar vi hit en stor skara människor utifrån samtidigt som
arbetslösheten är skyhög innebär det att de tar jobben av finländare, gör dem arbetslösa.
Rinne säger samma sak, om än inte lika tillspetsat.
Det är i sig inget fel på att fiska röster, men beträffande
arbetskraftsinvandringen handlar det inte om ett nollsummespel, så att ”de” tar något av ”oss”. Ser man till hela ekonomin kommer det alltid att finnas arbetslösa i någon bransch eller region och arbetskraftsbrist i någon annan. Att kräva att den egna arbetslösheten är avskaffad innan arbetskraftsinvandring tillåts är det samma som att kräva att gränserna stängs.
Lägg till att de danska socialdemokraternas kampanj om att den som kommer till Danmark ska jobba inte handlar om arbetskraftsinvandring, utan om asylsökande och flyktingar så ligger det socialdemokratiska budskapet väldigt nära populisternas. Man väljer att strunta i att flyktingpolitikens primära syfte inte är att tillgodose arbetsmarknadens behov. Naturligtvis är målet att flyktingar ska jobba, men hela systemet finns till för att hjälpa människor i nöd.
Den har kallats Brunmylla, men Fästning Europa kunde lika väl vara namnet på den regeringsbas som lär vara favorit hos Centern.
Artikeln har publicerats i Hbl 3.4.
Centern, flyktingpolitik, invandring, populister, regeringsbas, Sannfinländarna, Socialdemokraterna