“I brunmyllan med Centern, SDP och Sannfinländarna finns i och för sig inga taburetter reserverade för småpartierna, men om SFP av någon outgrundlig anledning trots allt ryms med verkar en fortsättning på försvarsministerposten utesluten för Carl Haglund.”
Det har varit en märklig valkampanj. Statsministern är redan utsedd, trots att inte en enda röst ännu är räknad. Det är redan i sig märkligt, trots det stora försprånget för Centern som opinionsmätningarna visar.
Ännu märkligare är den roll Juha Sipilä tagit. När han har ansatts med frågor om hur bestämt han konkret tänker driva de få egna utspelen och de luddiga målsättningarna i partiets valprogram har han sett milt förvånad ut och det enda som blivit klart är att det går att förhandla om allt.
Fast kanske ändå inte riktigt om allt. Sipiläs svaga sida är utrikespolitiken. Därför har Centerns utrikespolitiska veteraner (med Timo Soinis ord partiets “vaxkabinett”), som anser att partiet är det enda som fortfarande besitter den ultimata utrikespolitiska sanningen och att Paasikivi-Kekkonenlinjen är helig, ett större inflytande över partiets linjedragningar på det här området än över annat.
Även om det skall mycket till för att Juha Sipilä skulle låta tidigare utrikesministern Paavo Väyrynen ta “sitt” ministerium i besittning igen, kommer partiets utrikespolitiska hjärntrust att ha inflytande över formuleringarna i regeringsprogrammet och över vem som kan anses vara acceptabel på vissa ministerposter.
Även om den ekonomiska politiken väger tyngst får utrikespolitiken en betydelse för vilken regeringens sammansättning blir. Inom Centern ser man allt fler utrikespolitiska skäl som talar för den regeringsbas som också annars redan länge varit alternativ nummer ett, rödmylla kompletterad med Sannfinländarna.
Tydliga vinkar om det här har getts bland annat i Centerns språkrör Suomenmaa. Man har förfasat sig över Alexander Stubbs fartfyllda utrikespolitiska uttalanden och i en ledartext i veckan påpekas igen att han uttryckt sig olyckligt i sina kommentarer till de nordiska försvarsministrarnas gemensamma deklaration om ökat försvarssamarbete. Enligt Suomenmaa visade Stubb igen att han saknar diplomatiska färdigheter för att kunna sköta relationerna till grannen. Stubb har i och för sig varit en nagel i ögat för “vaxkabinettet” ända sedan han blev utrikesminister 2008. Också Sipilä hade en bättre relation till Samlingspartiet när statsministern hette Jyrki Katainen och inte Alexander Stubb.
Den verkliga bredsidan riktar Suomenmaa ändå mot försvarsminister Carl Haglund. Hans medverkan i det gemensamma uttalandet fungerar som en provokation mot Ryssland och sätter käppar i hjulet för dem som försöker fungera ansvarsfullt i ett besvärligt läge. Haglund har klampat in på ett område där han inget har att göra och slutsatsen att han borde få sparken om det inte var så att regeringens dagar ändå är räknade, ryter tidningen
SFP har ofta idkat självberöm för att man har haft förmågan att fungera som kittet mellan regeringspartierna. Samarbetsförmågan är orsaken till att partiet har återfunnits i regering som regering. I Sipiläs regering lär SFP åtminstone inte kunna fungera som det utrikespolitiska kittet.
I “brunmyllan” med Centern, SDP och Sannfinländarna finns i och för sig inga taburetter reserverade för småpartierna, men om SFP av någon outgrundlig anledning trots allt ryms med verkar en fortsättning på försvarsministerposten utesluten för Carl Haglund.
Det är möjligt att försvarsministerposten övertas av en av Haglunds argaste kritiker, Sannfinländarnas Jussi Niinistö, som lett riksdagens försvarsutskottet under den här valperioden. Fast det förutsätter antagligen att Timo Soini, som lett utrikesutskottet, inte blir utrikesminister utan tar en annan tung post. För Centern torde det passa bra att Erkki Tuomioja fortsätter som utrikesminister. Många veteraner inom Centerns egna led känner sig också kallade, men att statsministern och utrikesministern skulle tillhöra samma parti verkar osannolikt. Däremot är det inte omöjligt att statsministern och försvarsministern gör det. Försvarsministerposten är viktigare än på länge så om den kan det bli en ordentlig kamp mellan de stora.
Också om regeringspartierna är bara tre försvåras ministerpusslet av att ministrarna ska bli färre. Katainens regering hade nitton ministrar, Stubbs har sjutton. Sipilä tvingas antagligen backa från sin plan på bara ett dussin ministrar, men för att det inte ska se alltför snöpligt ut borde antalet vara märkbart under sjutton. Om flera partier ska med blir pusslet ännu svårare. Mer än en ministerpost kan ett litet parti inte räkna med.
Artikeln är publicerad i Hbl 19.4.
Alexander Stubb, Carl Haglund, Centern. SDP, Erkki Tuomioja, försvarsminister, Juha Sipilä, Jussi Niinistö, Paavo Väyrynen, Ryssland, Sannfinländarna, Timo Soini, utrikespolitik