Det skrivs mycket om hur oerfaren Juha Sipilä är som politiker och hur det redan har påverkat regeringsbildningen.
Faktum är att Timo Soinis erfarenhet av regeringsförhandlingar också är lika med noll.
För Alexander Stubb var det första gången 2011 och då ledde han inte partiet utan bara en av arbetsgrupperna i förhandlingarna, visserligen en viktig sådan, den utrikes- och säkerhetspolitiska, men de var nog en helt annan sits.
Det är med andra ord tre glada nybörjare som samlas på Smolna.
Det här behöver inte vara ett så stort problem för Sipilä och Stubb. Båda har de en partiapparat med järnhård erfarenhet av hur regeringsförhandlingar ska föras.
Sipilä har det bäst förspänt. Efter en neslig tillvaro som det mindre oppositionspartiet och katharsis i form valsegern är Centerns apparat taggad till tusen.
Stubb har en valförlust och man- och kvinnofall från partiapparaten som ligger honom i fatet. Han skulle nog behöva Taru Tujunen, men visst har han andra som har varit med förr.
Men vem har Soini att ta till med sin jag-är-partiet-framtoning? Det var först efter skrällen 2011 som någon på allvar över huvud taget ville diskutera med honom. Under de senaste fyra åren har Soini nog förhandlat en del i riksdagen, han var ju ordförande för det större oppositionspartiet och för utrikesutskottet, men det är en helt annan övning som tar vid nu, en övning där spinndoktorn Jukka Jusula inte är till stor hjälp.
Det här kan vara en av orsakerna till att Sannfinländarna hittills särbehandlats i processen.
Centerns taktik var från början att Sannfinländarna ska med och valresultatet stärkte partistrategernas uppfattning. SDP var fältets och många partiveteraners favorit som regeringspartner, men här trasslade Socialdemokraternas usla valresultat till det. Att partiet ändå hängde med in på slutrakan var för att Centern spelade ut SDP och Samlingspartiet mot varandra, inte för att man på allvar eftersträvade en regering med de fyra stora.
Nu när de tre har en samsyn på det viktigaste, det ekonomiska läget, kan Centern fullt ut tillämpa en beprövad taktik, att vara just center. Det är som känt en lättare position än att stå på ytterkanten och försöka få två andra över på sin sida. Och någonstans i mitten är Centern i de frågor där åsikterna går mest isär, EU-politiken, invandringen och utrikespolitiken.
I EU-politiken är Sipilä närmare Soini än Stubb, men närmare Stubb än Soini. Så om Soini gått med på de kompromisser han sägs ha gjort undrar man vad EU-nörden Stubb, som jobbat för kommissionen, ska tvingas svälja.
I invandringspolitiken är Sipilä närmare Stubb än Soini, men närmare Soini än Stubb. Centern och Samlingspartiet vill ha (har åtminstone hittills gjort det) mångkultur och slopa behovsprövningen i arbetskraftsinvandringen, Sannfinländarna inte. Alla tre har sagt att internationella avtal ska följas. De har ju också hittills möjliggjort en stram linje, men frågan är hur Sannfinländarnas invandringspolitiska valprogram passar in här. Också här kan slutresultatet ändå bli en minst lika svår imageförlust för Stubb som för Soini. Hela Stubbs framtoning, med öppenhet, tolerans och internationalism som ledord, sitter i det här sammanhanget lika illa som kostymen på Soini.
I utrikespolitiken har vi samma mönster. Sipilä står närmare Soini än Stubb, men närmare Stubb än Soini, om än inte mycket. Här har Natoivraren Stubb helt sin egen linje.
Så här sett är det ganska klart vem som är tredje hjulet under vagnen. Det är Stubb som sticker ut. Men vad gör man inte för att få bli utrikesminister och slippa oppositionsträsket? Det är en ungefär lika intressant fråga som hur Soini ska få Sannfinländarnas riksdagsgrupp, som inbillar sig att de representerar hela folket, att inte gapa över ett alltför stort stycke.
Alexander Stubb, EU-politik, invandring, Juha Sipilä, regeringsbildning, Timo Soini, utrikespolitik