Okategoriserade

Egoistiska Unionen

31 May , 2015, 09.00 Marianne Lydén

 

”David Cameron är premiärminister, Andrzej Duda vald till president och Timo Soini vice statsminister. Det går bra för den nationella egoismen på många håll i Europa, så bra att man också inom partier som traditionellt stått för tolerans och internationell solidaritet sneglar på det trångsynt nationalistiska framgångskonceptet.”

Polen har valt en president från det högernationalistiska partiet Lag och Rättvisa PiS. Han heter Andrzej Duda och han vill att Polen ska vara mer nationellt självisk i förhållande till EU och omvärlden. För ett tag sedan segrade konservativa David Cameron i det brittiska parlamentsvalet. Han vill att Storbritannien ska vara mer nationellt självisk i förhållande till EU och omvärlden.

Inte helt överraskande har de två partier herrarna representerar också mycket annat gemensamt. De är de två största partierna i gruppen Europeiska Konservativa och Reformister ECR i Europaparlamentet, Tories med 20 parlamentariker och PiS med 19.

ECR:s sammanhållande kitt är en ytterst kritisk hållning till tätare samarbete inom unionen. Federalism är ett skällsord och nationernas suveränitet betonas. Invandring ses som ett hot som man bör ha effektivare kontroll över och asylprocedurerna som föremål för missbruk av allför många lycksökare. Förutom högernationalismen är en värdekonservativ inställning till familjen en förenande länk.

De brittiska konservativa var den drivande kraften när ECR bildades 2009. Parlamentets största grupp, kristdemokratiska EPP, övergavs för att den sågs som alltför positiv till djupare integration. Fem år senare lyckades ECR efter diverse förvecklingar växa sig större än den liberala gruppen ALDE, dit SFP och Centern hör, och är nu den tredje
största gruppen i Europaparlamentet.

Bland dem som hoppade över till ECR fanns Sannfinländarna och Dansk folkeparti. Det skedde inte helt utan diskussion eftersom Sannfinländarnas Jussi Halla-aho och Dansk Folkepartis Morten Messerschmidt hade domar för hets mot folkgrupp och brott mot trosfriden respektive rasism i bagaget. Gruppens muslimska ordförande Syed Kamall tog ändå Halla-aho och Messerschmidt i försvar.

Sannfinländarnas och Dansk Folkepartis parlamentariker hade under den förra perioden hört till den ännu mer EU-kritiska och delvis öppet främlingsfientliga EFD och avhoppen bidrog till att det höll på att gå illa för Timo Soinis goda vän Nigel Farage och hans
Självständighetsparti UKIP, som pläderar för ett brittiskt utträde ur EU.

2009 var Farage och Soini arkitekterna bakom gruppen EFD men fem år senare hade Farage trots ett lysande resultat i EU-valet stora svårigheter att få till det som krävdes för att kunna bilda en parlamentsgrupp, det vill säga minst 25 parlamentariker från minst sju länder. Det gick ändå vägen, bland annat för att Sverigedemokraterna antogs som medlemmar. Farage hade inte råd att vara alltför nogräknad.

De grupplösa, bland vilka de allra värsta vulgärrasisterna finns, har nämligen svårt att hävda sig i parlamentet. Det har en av EU-valets storsegrare franska Front National fått erfara.

Det brittiska valsystemet gör det omöjligt för Farage att ens drömma om att ansluta sig ECR och den växande skaran salongsfähiga EU-skeptiker och ”invandringskritiker”. Med UKIP skulle den salongsfähiga skaran orgainserad i ECR växa och ytterligare öka sitt inflytande, men Farages UKIP kan ju inte sitta i samma grupp som Camerons Konservativa. Några andra hinder än brittiska inrikespolitiska finns inte. Både Sannfinländarna och Dansk Folkeparti dög ju.

Cameron är premiärminister, Duda vald till president och Soini fem före vice statsminister. Det går bra för den nationella egoismen på många håll i Europa, så bra att man också inom partier som traditionellt stått för tolerans och internationell solidaritet sneglar på det trångsynt nationalistiska framgångskonceptet. Soinis blivande regeringskamrater skulle i dag väl kunna höra till de salongsfähiga EU-egoisternas sällskap ECR och inte kristdemokratiska
EPP (Samlingspartiet) och liberala ALDE (Centern). I och för sig har det för mig redan i åratal varit ett mysterium vad Centern har att göra i ALDE. Framför allt är Paavo Väyrynen en väldigt udda figur bland EU-liberalerna.

Överlägset störst i parlamentet är fortfarande EPP och den socialdemokratiska gruppen S&D Ser man på opinionsutvecklingen i medlemsländerna kan man ändå fråga sig hur länge den breda marginalen till salongsfähiga och mindre salongsfähiga EU-skeptiker består. Den egoistiska utvecklingen i små länder som Finland och Danmark rubbar inte balansen, men när den går hand i hand med det som händer i stora medlemsländer som Storbritannien och Polen ser man redan en trend som har betydelse.

Trenden har spritt sig och EU:s politik går ut på att täppa till öppningarna i fästning Europa så att de som olagligt flyr för sina liv inte ska kunna slinka in. FN-basen Ban Ki-Moon efterlyste häromdagen mer medkänsla och såg sig tvungen att påpeka det självklara, att det primära borde var att rädda liv. EU-kommissionens förslag om en jämnare fördelning av flyktingarna mellan medlemsländerna är välkommet, men man behöver inte vara Halla-aho för att konstatera att förslaget knappast kommer att genomföras. Kvalificerad majoritet krävs och de egoistiska är många. Det kallas realism i dag. Vi ska bara ta sådana som vi har nytta av. Resten må drunkna i Medelhavet.

Inlägget har publicerats i HBL 31.5.2015

, , , , , , , , , , ,

Läs också

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *