”Det är i och för sig ingen katastrof om SSS-regeringens statsminister inte vill tala svenska i Stockholm. Men ointresset för svenskan är en dimension av att det gemensamma nordiska skuffas ut i marginalen och det är anmärkningsvärt.”
När statsminister Juha Sipilä under sitt besök i Sverige ville att presskonferensen med Stefan Löfven skulle hållas på engelska var det inte bara de finlandsvenska medierna som fylldes av kritik. Också på finska ondgjorde man sig över att statsministern inte kommunicerar med svenskarna på vårt andra nationalspråk.
När utrikesminister Timo Soini träffade Margot Wallström ordnades ingen presskonferens över huvud taget. Kritik fanns därmed orsak att rikta mot det och inte mot språkarrangemangen. I Finland var det ändå nästan bara Svenska Yle som uppmärksammade de njugga omständigheterna kring det besöket.
När Matti Vanhanen var statsminister och hade kollegan Fredrik Reinfeldt på besök frågade han om Fredrik ville ha ”coffee or tea”. Man kan förstås undra hur svårt det kan vara att öva in den frasen på svenska, men ingen gjorde något större nummer av det heller.
Det är nästan så man tycker att Sipilä kritiserats onödigt hårt. Han talade ju i alla fall lite svenska under besöket och så lovade han att det inte blir några förändringar i svenskans status.
Överraskande är kritiken ändå inte. Att landets statsminister inte använder det andra inhemska i det officiella umgänget med vårt västra grannland får större uppmärksamhet nu när Sannfinländarna med sitt korståg mot den obligatoriska svenskundervisningen och ”kostnader för svenskan” sitter i regeringen. Det har fått också svenskarna mer på alerten. Tidigare var man ofta aningslöst ointresserad av att svenskan kan vara det utsatta språket och det kunde ses som politiskt inkorrekt att oroa sig över svenskans ställning i den gamla östra rikshalvan.
Nu ställs frågor om svenskans framtid på båda sidor om Bottniska viken, frågor som regeringen inte tycks vilja ge något svar på. Man har ju begravt nationalspråksstrategin i mapp ö och ska experimentera med ryska i stället för svenska i skolor vid östgränsen. Sipiläs löfte om svenskans status är inte mycket att hurra över eftersom den är definierad i grundlagen och grundlagen oberoende av hans löfte inte ändras så där bara under en valperiod.
Det är i sig ingen katastrof om SSS-regeringens statsminister inte vill tala svenska i Stockholm. Men ointresset för svenskan är en dimension av att det gemensamma nordiska skuffas ut i marginalen och det är anmärkningsvärt. I regeringsförhandlingarna kom ingen ens ihåg att någon i kabinettet ska vara nordisk samarbetsminister. I regeringsprogrammet nämns det nordiska samarbetet enbart i det utrikes-, säkerhets- och försvarspolitiska avsnittet. Det är i sig viktigt, men den nordiska välfärdsmodellen, som har varit de nordiska ländernas gemensamma varumärke och utjämnat klyftorna i samhället, nämns inte alls. Och varför skulle den nämnas? Nyliberalismen marscherar fram och helt i enlighet med den ideologin är det tvång för samhällets mest utsatta att delta i spartalkot med bördor som gör dem allt fattigare och får klyftorna i samhället att växa.
Månne Björn Wahlroos funderar på att återvända till fosterlandet? Ideologin som styr regeringens ekonomiska politik är ju som klippt ur hans bok Marknader och demokrati.
Förut var det viktigt med Norden som referensram. Det var livlinan till gemenskapen av västliga demokratier. Behovet av att poängtera det här minskade när Sovjetimperiet bröt samman och vi några år efter det gick med i EU. Intresset för nordiskt samarbete varit svalt efter det. När Putin visar musklerna kunde man tycka att det igen skulle finnas ett visst intresse av att förutom EU-gemenskapen poängtera att vi hör till en nordisk gemenskap med en nordisk samhällsmodell med så mycket mer inehåll än försvarssamarbete med Sverige. Men så alltså icke.
En förklaring till blindheten för det gemensamma nordiska är att ingen i regeringens ledande trio varit aktiv på gräsrotsnivå i respektive parti. Det innebär att de i motsats till de flesta tidigare partiledare inte har erfarenhet av nordiskt gräsrotssamarbete med täta kontakter till nordiska systerpartier. Juha Sipilä och Alexander Stubb damp ner i politiken von oben eller från sidan, hur man nu tar det, och Timo Soini har gjort karriär i ett parti med nationalistisk agenda, där partisamarbete över gränser inte haft hög prioritet.
Enligt den sannfinländska ideologin är så lite integration och som möjligt ett mål och den njugga inställningen till omvärlden har påverkat hela regeringens syn, något som inte varit ett problem för Centern, men som åtminstone borde ha varit problematiskt för Samlingspartiet. Här har vi en annan förklaring till blindheten.
Den nordiska välfärdsmodellen är i huvudsak en socialdemokratisk konstruktion. I Finland förverkligades modellen av rödmylleregeringar. För Samlingspartiet var regeringsdörren under de här åren stängd av utrikespolitiska orsaker, så det är svårt att veta om samlingspartistiska ministrar skulle ha varit med på noterna. Partiets motstånd mot bland annat införandet av grundskolan ger ändå en vink om saken.
När den nordiska modellen nu monteras ner kan man också misstänka att det är ett medvetet val. Och att Sveriges förra statsminister Ingvar Carlsson, som också lett de svenska socialdemokraterna, inte blir sannspådd.
I en intervju för ÅU inför riksdagsvalet trodde Carlsson på en nystart för det nordiska samarbetet. Han definierade den nordiska modellen som arbetarrörelsens projekt.
– Sedan har andra partier slutit upp bakom den, så att den lever vidare trots regeringsskiften. Det visar hur framgångsrik modellen är. Den nordiska modellen röner framgång då det handlar om att höja människors livskvalitet och det är ett för bra framgångsrecept för att omintetgöra, menade Carlsson.
Jag misstänker att Ingvar Carlssons tankar inte ventilerades när Stefan Löfven och Juha Sipilä träffades.
Artikeln är publicerad i HBL 14.6.
Alexander Stubb, Centern, Ingvar Carlsson, Juha Sipilä, Margot Wallström, nordiskt samarbete, Samlingspartiet, Sannfinländarna, socialdemokrater, Stefan Löfven, Tmo Soini