”Ändå handlar den europeiska flyktingdebatten om just detta, vad de rika anser sig ha råd med. Det är skenheligt och historielöst. Det skulle vara mindre skenheligt att skrota Flyktingkonventionen, men alltför många paralleller kan redan dras till Europa på 1930-talet.”
Artikeln har publicerats i HBL 28.6.
President Martti Ahtisaaris svidande kritik av EU:s hantering av flyktingkrisen har fått stor uppmärksamhet. Odelat positiv har uppmärksamheten inte varit. Kritiken är naiv och utgångspunkten är fel, har det bland annat sagts.
På den internationella flyktingdagen 20.6 konstaterade Ahtisaari att världens rikaste länder kan och borde göra mer, men i stället skärper kontrollen över sina gränser och tvistar sinsemellan om hur många flyktingar de kan acceptera.
Bedrövligt, var Ahtisaaris bedömning av EU:s reaktion på den största flyktingkrisen sedan andra världskriget. I stället för att främja främlingsfientlighet måste regeringarna visa prov på äkta ledarskap då de förklarar för väljarna varför vi har en moralisk skyldighet att ta itu med krisen, dundrade han.
Ett par veckor tidigare hade Helsingin Sanomat publicerat en intervju med Paul Collier, ekonomiprofessor vid Oxford och expert på utvecklingspolitik.
Också Collier riktade en bredsida mot de rika västländernas
flyktingpolitik. Han beskrev EU:s asylsystem som omoraliskt och
vansinnigt, som att vifta med en lottokupong framför näsan på dem som flyr. Antingen drunknar du eller så kommer du till himlen, närmare bestämt in i fästningen.
Colliers rekommendation till EU-ledarna är i alla fall en helt annan än Ahtisaaris. EU ska nog göra allt för att rädda nödställda som kommer över Medelhavet från att drunkna. Men, sedan ska de skickas tillbaka för att placeras i flyktingläger tillsammans med miljontals andra som flytt. De som riskerar livet på Medelhavet är bara en liten del av problemet, påpekar han.
Satsa på flyktinglägren, är Colliers rekommendation. Ju bättre
förhållandena är där, desto mindre är lockelsen att riskera livet på Medelhavet och några års tillvaro på lägren kan flyktingarna bra stå ut med och sedan kan krisen i hemlandet vara löst och de kan återvända, hävdar han.
Colliers verk läses flitigt i xenofobiska kretsar i de rika länderna, också i Finland. Hans analys utmynnar ju i att EU ska inta en restriktiv hållning till ”främmande” element, så det är inte så konstigt.
Under de senaste åren har Collier rönt uppskattning också bland så kallade moderata invandringskritiker. Det är ju så att du kan hitta en ansedd professor till stöd för din åsikt, oberoende av vilken den är. Sedan kan du till exempel använda
professorn till att argumentera mot fredspristagaren.
I och för sig betonar Collier att det inte är frågan om att invandring per definition skulle vara en dålig sak som man därför bör motarbeta. Han anser att invandringen tidigare varit bra för Europa, men att det nu handlar om hur mycket invandring det västerländska samhället tål utan bestående skador på systemet. Stränga begränsningar behövs för att de främmande elementen inte ska bli för stora och hota den enhetskultur som enligt honom är en förutsättning för att skapa känslan av gemenskap som behövs för att bevara den västerländska
nationalstaten. Och den ska alltså bevaras. Mångkulturalitet är enligt honom en större fara än resursbrist.
Rika länder är ändå inte rika och fattiga länder fattiga på grund av någon naturlag. Man kunde nämna andra orsaker, kolonialismen till exempel, men framför allt är det fråga om en utveckling som lett fram till den orättvisa och omänskliga situation som råder i dag. Nu vill Collier och många med honom frysa utvecklingen innan den går helt ”fel”.
Det är naturligtvis fullt legitimt att argumentera för att utvecklingen bör stoppas med begränsningar och barriärer, men när man gör det för man fram politiska åsikter även om man är forskare. Alldeles som att Ahtisaari hade ett politiskt budskap när han talade mot skärpt kontroll.
Politik var det också frågan om när man efter andra världskriget skapade FN:s flyktingkonvention. Syftet var ursprungligen att ge skydd åt dem som hade blivit flyktingar på grund av kriget, men konventionen utvidgades senare till att gälla också andra som tvingas fly förföljelse på grund av bland annat ras, nationalitet, religion eller politisk åsikt.
De länder som skrivit på konventionen förbinder sig att ge asyl åt de människor som fyller kriterierna. Inget tal om mängder och kostnader. Ett land borde alltså inte kunna slå fast hur många man anser sig klara av och ha råd med. För att inte tala om att människor av något visst slag skulle vara mindre välkomna än andra och att möjligheterna för dem att söka asyl kraftigt kringskärs.
Ändå handlar den europeiska flyktingdebatten om just detta, vad de rika anser sig ha råd med. Det är skenheligt och historielöst. Det skulle vara mindre skenheligt att skrota Flyktingkonventionen, men alltför många paralleller kan redan dras till Europa på 1930-talet.
asyl, EU, flykting, invandring, Martti Ahtisaari, Paul Collier