Okategoriserade

Visioner som försvann

26 Jul , 2015, 09.00 Marianne Lydén

 

”Har någon hört Juha Sipilä visionera om någonting över huvud taget som har att göra med EU:s grundprinciper och Europas framtid?”

Först nu, var min första reflektion när Paavo Väyrynen startade sitt medborgarinitiativ för en folkomröstning om euron.

I början på 1990-talet var medlemskap i EU, eller EG som det då ännu hette, en väldigt impopulär tanke för en majoritet av Centerns medlemmar. Att överföra beslutsrätt till en överstatlig institution passade illa ihop med partiets ideologi och följderna för glesbygd och lantbruk oroade.

Dåvarande partiordförande och statsminister Esko Aho
fick hota med att regeringen faller och han avgår som ordförande om partiet inte säger ja till en rådgivande folkomröstning om förhandlingsresultatet som uppnåtts.

Centerns beslut kom långt efter att EU-positiva Samlingspartiet, som Centern också då regerade med, med acklamation godkänt att medlemsansökan lämnas in. Också SDP hade gett sitt ja.

Av de tre stora partierna var det på den tiden alltid två som
samsades i regeringen och ett som lämnades utanför. Det spelet kunde inte spelas utan samförstånd om de riktigt viktga frågorna.

Aho antas ha bedömt att Centern med en helt annan EU-linje än de andra stänger regeringsdörren för sig och åker in på ett ödesdigert politiskt sidospår. Hellre då försöka förhandla fram så fördelaktiga medlemsvillkor som möjligt och på sikt trygga de maktpolitiska positionerna.

Centern hamnade visserligen ändå i opposition 1995 och satt där under Paavo Lipponens euroentusiastiska era, men efter den har ju partiet varit och är igen störst och leder regeringen.

Det var i stället Väyrynen som körde in på sidospåret. Han gjorde sig till nej-sidans galjonsfigur och vi minns karikatyrerna av Väyrynen med kudde under armen, redo att övernatta i riksdagen för att kunna maratonprata och förhala riksdagens slutliga beslut om medlemskapet.

Efter det har han fortsatt att frenetiskt motarbeta ökad
överstatlighet och euron som enligt honom bara varit till skada för Finland. Medborgarinitiativet är en logisk fortsättning på korståget.

Väyrynens initiativ har fallit i god jord. Underskrifterna rasslade genast in i en takt som måtte göra andra namninsamlare gröna av avund. Det är inte överraskande.

Den finländska journalistkåren har ju nästan odelat okritiskt tutat ut Sipiläregeringens evangelium om den nationella egennyttans och den nyliberala åtstramningspolitikens förträfflighet och hejat på när ett av regeringspartierna propagerat för nyttan av att resa murar inom och runt EU.

I det attitydklimat som vi haft efter Sanfinländarnas skräll 2011 tycks regeringen bara inte gå tillräckligt långt, även om den vad tolerans, öppenhet och EU-frågor är en annan än den Jyrki Katainens sexpack företrädde. Symtomatiskt är att Sannfinländarns unga genast gav Väyrynens initiativ sitt helhjärtade stöd.

Man kunde tycka att Väyrynens tilltag är pinsamt för hans parti, men i själva verket ger han Juha Sipilä flankstöd i kampen för den strama linjen.

Centerfältet har aldrig slutat förhålla sig avogt till EU och Centerledare som Esko Aho och Matti Vanhanen tycks bara bli en parentes i partiet när den nuvarande politiken med Grexit som något önskvärt egentligen inte ligger särskilt långt från Väyrynens.

Javisst, Matti Vanhanen hade sina stunder. 2009 berättade dåvarande statsministern i HBL att hans vision av Europa är att
nationalstaternas gränser blir osynliga.

– Nationalstaternas roll är inte att resa murar utan rasera dem. I medborgarnas vardag borde inga gränser existera, visionerade Vanhanen.

Har någon hört Juha Sipilä visionera om någonting över huvud taget som har att göra med EU:s grundprinciper och Europas framtid?

Sannfinländarnas EU-visioner känner vi till. De har varit inkrökt nationalism ända från början. Då brydde sig ingen om vad lilliputpartiet tyckte. Nu citeras Timo Soini stup i kvarten, men hans one liners har inte mycket att göra med visioner.

Jag minns hur vi journalister brukade intervjua den unga
EU-tjänstemannen Alexander Stubb om EU:s idé och höga principer. När Samlingspartiets ordförande och finansminister Stubb uttalar sig finns inget av det kvar. Den rådande ekonomiska åtstramningslinjen stämmer överens med partiets ideologi, men skillnaden är hisnande mellan den egoistiska nationalism som regeringen ägnar sig åt och partiets tidigare roll som den varmaste förespråkaren för fördjupad integration.

Inte heller det största oppositionspartiet imponerar med europeiska visioner. SDP:s tidigare riksdagsledamot Mikko Elo har hakat på Väyrynens initiativ. Han vill gå ett steg längre och kräver en ny EU-folkomröstning för att man nu vet vilka katastrofala följder euron haft och för att en gemensam utrikespolitik införts och försämrat relationerna till Ryssland.

Hur socialdemokratiskt Elos utspel är kan man diskutera, men av Antti Rinne har vi inte hört annat än fördomsfulla uttalanden om greker och papegojaktiga upprepningar av det högerliberala mantrat om nödvändigheten av att åstramningspolitiken fortsätter och grekerna genomför de ”reformer” som krävs av odemokratiskt tillsatta institutioner.

De mindre oppositionspartiernas ledare ges minimalt med utrymme att visionera offentligt.

Anu Koivunens efterlyser i HBL 20.7 politiska ledare som tar upp kampen mot nationalism och återuppbygger tron på överstatliga demokratiska lösningar. Inget av de partier som en stor majoritet av folket valt att rösta på har i dag ledare som visionerar om ett mer demokratiskt Europa. Det är beklämmande, för euron må vara rätt eller fel, men demokrati är alltid rätt.

Artikeln har publicerats i HBL 26.7

, , , , , , , , , ,

Läs också

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *