”Centern, Samlingspartiet och SDP, de traditionella stora partierna som (ännu?) är tillräckligt stora för att kunna styra den politiska agendan, sitter fast i övertygelsen om att regeringsmakt är viktigare än vad makten används till. När det kombineras med dåligt politiskt ledarskap är det inte underligt att samhällsdebatten gör en mörkrädd just nu.”
Det var nog inte så här Juha Sipilä hade tänkt sig när han bildade regering efter Centerns valseger.
Siktet var inställt på att få en regeringskoalition som skulle få hans kära hålkaksksbitar för den finländska ekonomin inbakade i regeringsprogrammet. Säkerhetspolitik och EU-frågor var mindre viktiga. För att inte tala om sådant som invandring och jämlikhet. Och Finlandsbilden ute i världen, för den delen. Åtminstone en del sådant som tidigare haft betydelse i hans parti.
Visst pockar de samhällsekonomiska problemen på lösningar som tidigare regeringar inte förmått göra, men ändå.
Det hade varit möjligt att få ihop en parlamentarisk majoritet kring de ekonomiska frågorna utan Sannfinländarna, partiet som faktiskt hörde till valets förlorare, även om förlusten var av en annan kaliber än Socialdemokraternas och Samlingspartiets.
Sannfinländarnas medverkan i regeringen var ändå så viktig för Sipilä att partiet fick specialbehandling. Först skulle Sannfinländarnas medverkan säkras, sedan valde han mellan Samlingspartiet och SDP.
Den andra valsegraren De gröna kom inte på fråga. Partiet hade ju betackat sig för regeringssamarbete med Sannfinländarna och det utestängde dem eftersom Sannfinländarna tydligen måste med.
Inte heller SFP hörde till förlorarna, men enligt Sipilä var det “enklast” med bara de tre stora partier han föredrog. Enklast var det säkert, eftersom Soini uttryckligen inte ville ha med “kardborrepartiet” och Samlingspartiets medverkan gjorde SFP:s stöd för den tänkta ekonomiska politiken obehövligt.
Carl Haglund betecknade genast Sipiläs val av Sannfinländarna som ideologiskt, ett val som för Finland i en mer konservativ och mindre internationell riktning. Han påpekade att Sannfinländarna kunde ha ersatts med De gröna och SFP.
Minns man den oerfarna politikern Sipiläs prioriteringar när han bildade sin regering överraskas man inte av hans yrvakna reaktioner och valhänta hantering av de nynaziststinkande skandalerna kring det för honom viktigaste regeringspartiet. Viktigast var att Finland skulle styras som ett företag där hålkaksmodeller tydligen fungerar bra.
Närmast ofattbart är däremot att man på Centerns traditionellt så professionella partikansli inte såg riskerna och garderade sig. Det hade antagligen inte varit omöjligt, så pass ivrig var Soini på att åka ministerbil.
Sannfinländares hatretorik och flirt med rasismen har ju varit kända i åratal. Likaså de polariserade attityderna inom EU till invandring. Det borde inte vara en överraskning för någon att den senaste Eurobarometern visar att EU-medborgarna ser invandringsfrågan som den största utmaningen för unionen, som en större fråga än den ekonomiska situationen, arbetslösheten och medlemsländernas offentliga finanser.
Enligt barometern är en klar majoritet för en gemensam europeisk migrationspolitik och de flesta positiva till migration från andra EU-länder. Däremot är 56 procent negativa till invandring från länder utanför EU. Att hantera situationen i enlighet med EU:s principer borde vara av högsta prioritet för de europeiska ledarna. Så är det för beklagligt få och Sipilä hör definitivt inte till dem.
Som känt hade man inte heller inom Samlingspartiet några större svårigheter att tumma på ett antal principer och acceptera regeringssällskapet. Alexander Stubbs hänvisningar till regeringsprogrammets skrivningar om Finland som ett öppet och tolerant land låter då som nu lika ihåliga som konstaterandet att Finland är ett jämställt land när en all-male församling sitter och skriver ihop ett samhällsfördrag.
Det största oppositionspartiets politiker har nu krävt räfst och rättarting och klarare avståndstaganden till nynazism och rasism av Sannfinländarna och påtalat de andra regeringspartierns ansvar. Bra så, men också här är en påminnelse på plats.
Socialdemokraterna ville enhälligt med i Sipiläs regering. Att det förutsatte samarbete med Sannfinländarna var inget hinder. Det var Samlingspartiet man tävlade mot.
Detta trots att SDP också visste. Antti Rinne betecknade inför sin ordförandekampanj Sannfinländarna som ett parti utan värderingar som därför plötsligt kan bli rasistiskt och fascistiskt. Han ändrade snabbt tonfall när han blev ordförande och minister och började sjunga en för Sannfinländarna behaglig och bekant trall om invandrare som tar jobben av finländarna. (I stället för att bara uttrycka oro för att slopandet av behovsprövning vid arbetskraftsinvandring leder till lönedumpning.) Till det kom sedan fördomsfulla uttalanden om greker som förhåller sig till mera pengar som alkoholister till mera sprit.
Hur månne SDP hade låtit i dag om partiet fått som man önskat och suttit i regeringen tillsammans med Sannfinländarna? Om man kan ana sig till svaret bidrar det till att De gröna ter sig som det mer trovärdiga ledande oppositionspartiet.
Centern, Samlingspartiet och SDP, de traditionella stora partierna som (ännu?) är tillräckligt stora för att kunna styra den politiska agendan, sitter fast i övertygelsen om att regeringsmakt är viktigare än vad makten används till. När det sedan kombineras med dåligt politiskt ledarskap är det inte underligt att samhällsdebatten gör en mörkrädd just nu.
Artikeln har publicerats i HBL 9.8
Alexander Stubb, Antti Rinne, Carl Haglund, EU, invandring, Juha Sipilä, nynazism, rasism, Timo Soini