“Projektet går ut på skapa strukturer som förhindrar att makten flyr Centern när en allt större majoritet av befolkningen bor i delar av Finland som röstar på andra partier.”
+ + +
Han kan, han är orädd, han är uthållig, han är tålmodig och han är ödmjuk. Dessutom behärskar det politiska spelet och stress bekommer honom inte alls.
Han är Centerns ordförande statsminister Juha Sipilä och lovorden i bästa nordkoreansk stil skrevs i partiets språkrör Suomenmaa efter uppgörelsen om social- och hälsovårdsreformen i något som tidningens ledarskribent Juho Mauno kallar för analys.
Analysen väckte munterhet i de sociala medierna och eftersom Suomenmaa antagligen vill kalla sig en seriös journalistik publikation skulle det vara barmhärtigast att låta den falla i glömska.
Texten är ändå ett alltför bra exempel på hur hängivet Centerns trupper sluter upp bakom sin ordförande. Och den som har ett enigt parti bakom sig har trumf på hand när viktiga frågor, som social- och hälsovårdsreformen, ska avgöras.
Alexander Stubb saknar den trumfen. I Samlingspartiet finns fortfarande bitterhet över hur det gick till på partikongressen 2014, då nykomlingen i partipolitiken med ett brett leende manövrerade ut Paula Risikko och Jan Vapaavuori, båda trotjänare i partiet, och förevigade triumfen med en selfie. Samlingspartiet fick igenom sin omhuldade princip om valfrihet eftersom det var en underordnad fråga för Centern.
Inom Sannfinländarna pyr det fortfarande efter att Sebastian Tynkkynen öppet utmanade Timo Soinis envälde. Den konflikten handlade ju om helt annat än vårdreformen och det är en lättnad för Soini att rubrikerna nu inte skrivs om dramatiskt dalande opinionssiffror och om hur invandringspolitiken delar partiet.
Sannfinländarnas bomärke i överenskommelsen är följaktligen rätt så osynligt. Att partiet utropat sig till den verkliga vinnaren och förnärmat försäkrat att det ingalunda var fråga om en tvekamp mellan Centern och Samlingspartiet är närmast patetiskt.
Medan de två andra SSS-männen måste tänka på vad som kan hända bakom ryggen på dem backas Sipilä upp av ett enigt parti, riksdagens överlägset största, och projektet som nu genomförs är långt viktigare för Centern än hur social- och hälsovården ordnas I Finland. Projektet går ut på skapa strukturer som förhindrar att makten flyr Centern när en allt större majoritet av befolkningen bor i delar av Finland som röstar på andra partier.
Redan före vårens riksdagsval påminde bland andra partisekreterare Timo Laaninen om att Centerns mål är en förvaltningsmodell med självstyrande landskap med beskattningsrätt och fullmäktige som utses i allmänna val.
Gruppordförande Matti Vanhanen och en rad andra centerpolitiker har kallat beslutet om landskapsmodellen för historiskt och Mauno övergår efter sin lovsång till Sipilä till att förklara att självstyrande landskap är en större sak än hur finländarnas social- och hälsovård ordnas.
Maunos resonemang om landskapen avslöjar hur man tänker inom Centern. Han hävdar att landskapen är viktiga för Centern, men inte för Samlingspartiet. Det kan enligt honom utläsas ur valresultatet.
Samlingspartiet har inte en enda riksdagsledamot från Lappland medan Centern har fyra av allt som allt sju. Uleåborgs valkrets är betydligt större och här representerar nio, eller hälften, av de invalda Centern, medan Samlingspartiet har två folkvalda.
Styrkeförhållandena i norr jämför han med Helsingfors, där Samlingspartiet är maktpartiet och Centern har en enda riksdagsledamot. Man kan komplettera jämförelsen mellan norr och söder med Nyland. I landets största valkrets är Centern ett litet parti med inte fler än fyra folkvalda, här som i Helsingfors i samma storleksklass som SFP. Hur det här bevisar att Centern, men inte Samlingspartiet, är intresserat av landskapen blir ändå inte klart.
Det som blir klart är att vissa landskap är viktigare för Centern att värna om än andra, de landskap där Centern är maktpartiet.
Uleåborgskretsen är partiets största och mäktigaste. På partikongresserna upptar kretsens delegater en hel läktare i de idrottshallar mötena brukar hållas. Kretsen har sin man som partiets ordförande och statsminister. Och naturligtvis håller språkröret Suomenmaa säte både i Helsingfors och Uleåborg. Inte underligt att partiet betraktar världen ur Uleåborgs perspektiv. I och för sig inget fel på det, men det tycks ha gått de politiska konkurrenterna förbi.
Att Centern läser Finlands karta på ett annat sätt än andra är ingenting nytt. När regiongränserna för ett antal år sedan skulle ändras ville dåvarande kommunministern Mari Kiviniemi att tvåspråkiga Karleby skulle få enspråkigt finska Uleåborg som centralort.
Kiviniemi struntade i att riksdagens grundlagsutskott och justitiekanslern slog fast att den regionindelning som bäst garanterar de språkliga rättigheterna bör väljas. Det innebar ju en sydlig orientering för Karlebys del och i Jakobstad och Vasa är Centern inget maktparti. För Kiviniemi var hennes egen och landskapsförbundets åsikt (med knapp marginal för Uleåborg) viktigast.
Jag ändrar mig inte eftersom jag har rätt, deklarerade Kiviniemi och sade i ilskorna upp sin prenumeration på Hbl.
Centern tvingades till slut till reträtt, men det är oroväckande med politiker som vill ge sina åsikter större tyngd än grundlagen. Speciellt som det i dag tycks finnas av dem i flera partier.
Artikeln har publicerats i HBL 15.11
Centern, Juha Sipilä, Landskapsmodellen, Mari Kiviniemi, Suomenmaa, vårdreformen