I min recension av Riku Keski-Rauskas biografi över kekkonenerans främsta oliktänkare Georg C. Ehrnrooth (HBL 24.1, http://hbl.fi/kultur/recension/2016-01-24/786636/ett-korstag-mot-kekkonen-och-kommunismen) berättade jag om hur det blev legitimt att driva med Ehrnrooth och att också jag själv och kollegan Magnus Hertzberg gjorde det i ett TV-inslag i OBS 1991.
Den som inte konmer åt recensionstexten kan jag upplysa om att det handlar om följande rader:
”Kollegan Magnus Hertzberg och jag besökte Ehrnrooths väljarträff på Ekbergs kafe och när vi klippte ihop rapporten snabbade vi upp hans tal om ryggradslösa politiker så att rösten åkte upp ett par oktaver och han lät som en ilsket tjattrande ekorrunge.”
De slutsatser som dragits av den här obetydliga detaljen i texten är minst sagt långtgående.
På sin Facebookvägg kallar SFP:s ex-ordförade Stefan Wallin det ”ett intressant erkännande” som är ”beskrivande för hur journalistik, till och med i public service-YLE, har bedrivits i den frivilliga underkastelsens UKK-Finland”.
Nättidningen Verkkouutiset skriver om hur ”Yles ex-redaktör bekänner att hon manipulerat ljudbandet” och anser att jag med det beskriver hur finlandssvenskarna förhöll sig till president Urho Kekkonen och hans argaste kritiker. Det passar ju så väl ihop med ett exempel från boken enligt vilket Yles (finskspråkiga) redaktörer ska ha fått i uppdrag att visa Ehrnrooth i möjligast ofördelaktig dager.
Intressant är att boken inte leder i bevis att Yles redaktörer skulle ha fått dylika uppdrag.
Ännu intressantare är att Wallin anser att ett TV-inslag som gjordes tio år efter att Urho Kekkonen hade avgått bevisar frivillig underkastelse i UKK-Finland.
Nåja, det kan ju handla om att Wallin är upprörd över hur illa man gick åt Ehrnrooth när det begav sig. Det har han all orsak att vara, men här borde ilskan nog riktas mot det egna partiets politiker.
Varken jag eller Hertzberg har anledning att ”erkänna” eller göra avbön. I TV-inslaget drevs också friskt med politiker från andra partier. Man behöver inte gilla journalistik av det här slaget, men det har nog ingenting med finlandisering att skaffa.
På Wallins FB-vägg förfasar sig beskäftiga partikamrater över vårt oetiska beteende för 25 år sedan, man rentav äcklas. Om det inte är alltför besvärligt kunde de ju bekanta sig hur centrala SFP-ledare behandlade Ehrnrooth när det begav sig och göra en etisk bedömning av det. Keski-Rauskas bok ger många exempel.
En aningen intressantare diskussion förs nu också om i vilken mån Ehrnrooth hade rätt. Det som skorrar falskt i den diskussionen är hur Ehrnrooth av många nästan helgonförklaras som den som vågade och hade rätt, medan nästan alla andra var ryggadslösa och svansade för ryssen. Samma ord används som Ehrnrooth använde om sina motståndare. Undantagslagen ses nu av många SFP:are som en stor skam, som Ehrnrooth rakryggat kämpade mot. Samtidigt var ju SFP:s stöd för undantagslagen orsaken till att Ehrnrooth lämnade partiet.
Verkligheten är aldrig svartvit, även om det inom det parti Ehrnrooth sedan ledde fanns helt nattsvarta åsikter. Klart är att man inom SFP inte kan hantera partiets agerande under Kekkoneneran.
Hur förhåller man sig till exempel till att ett antal SU-ynglingar 1975 stormade in på Konstitutionella Folkpartiets möte och saboterade det med att inför mötesdeltagarna riva sönder partitidningen Express och högljutt kalla Ehrnrooth för en fascist som äventyrar landets säkerhet? Jag nämner inte vilka yngligar det var fråga om, men det gör Keski-Rauska i sin bok.
finlandisering, Georg C. Ehrnrooth, Riku Keski-Rauska, Stefan Wallin, Urho Kekkonen