Efter de senaste vändningarna i följetongen “nyårsnattens händelser” och bevisen på den hysteri följetongen skapat (till exempel YLE:s planerade TV-kväll om hur “den växande skocken asylsökande skapar otrygghet”) väcker nyheten om att Helsingfors är världens nästtryggaste stad blandade känslor.
I onsdags berättade YLE att polisens utredningar av misstankarna om en våg av sexualbrott i Helsingfors på nyårsaftonen har torkat in. Alla utom en (1) av utredningarna har lagts ner för att de målsägande inte har straffanspråk, gärningsmännen är okända eller offret inte hittats.
Med tanke på den debatt som pågår, till en inte föraktlig del på grund av polisens sätt att handla och informera, var det här en nyhet som att polisen självmant borde ha gått ut med. Men icke, sa Nicke.
Det var ju så att polisen på nyårsdagen meddelade att nyårsfirandet förlöpte lugnare än vanligt. Det gick en vecka och så berättade polisen att man hade skärpt övervakningen av firandet efter att man fått nys om att asylsökande i huvudstadsregionen eventuellt skulle ha planerat grupptrakasserier med modell från Köln. Det handlade enligt polisen om tusen asylsökande som hade samlats i Stationstunneln. Irakiska asylsökande utpekades särskilt.
Saldot blev två polisanmälningar, ingendera från Stationstunneln, men flera fall av trakasserier och andra sexualbrott hade säkert förekommit, om inte i Stationstunneln så i alla fall någonstans i Helsingfors, visste polisen och uppmanade alla offer att göra en polisanmälan. Ett par dagar senare meddelade polisen att man utgående från vad säkerhetsvakter berättat själv anmält flera fall av sexuella trakasserier. Uppmaningen att göra polisanmälan upprepades igen och att det rörde sig om ett nytt fenomen hyste polisen inget tvivel om.
Polisen var påfallande flitig med att informera om det nya fenomenet, eller vad det nu var frågan om när man till exempel den 13 januari meddelade att en man med “möjligtvis arabisk bakgrund” misstänktes för stöld på en restaurang i Helsingfors.
Som man ropar får man svar och polisanmälningar droppade in så att polisen den 19 januari i sitt sammandrag av “nyårsnattens händelser” med pukor och trumpeter berättade att misstankar om ett ovanlig stort antal sexualbrott, 15 stycken bestående av en våldtäkt, två våldtäktsförsök och tolv fall av sexuella trakasserier var under utredning. De misstänkta förövarna utpekades som asylsökande, irakier eller annars bara “utländska”. Allt skäl att varna för det nya fenomenet, alltså.
Efter att YLE berättat att utredningarna torkat in meddelade polisen att sammanlagt 19 sexualbrott hade utretts och att utredningarna fortsätter i ett enda fall. Det gäller misstanke om att våldtäkt begåtts i en privat bostad.
Det är fullständigt ofattbart att polisen efter detta framhärdar i att nyårsnattens händelser kan ses som bevis på att ett nytt fenomen landstigit i Finland. Dessvärre är en våldtäkt i en privat bostad inget nytt fenomen.
Ändå säger nu Helsingforspolisens chef Lasse Aapio till HBL:s Maja-Stina Andersson att “vi lever i en ny verklighet med många asylsökande och nya brottsfenomen”. Man kan fråga sig om hälften rätt (många asylsökande) är tillräckligt för att bibehålla polisens trovärdighet.
Aapio tycker inte heller att polisen osakligt pekade ut utlänningar när man målade upp en hotbild bestående av “över tusen irakiska asylsökande”. Plus ändå för att han medger att man kan undra hur polisen kunde vara säker på att männen i Stationstunneln (där inga sexualbrott rapporterades) var asylsökande irakier.
Poilisen trasslar till det ytterligare i Vihreä Lanka när Aapio för journalisten Annakaisa Suni förklarar hur polisen minsann visste vad som hände på nyårsnatten:
“Där samlades folk och där fanns mycket folk. I Stationstunneln och på annat håll höll polisen läget under kontroll. Där hände inget stort, utan det var lugnt. Senare kom information att verksamhet hade skett i folkvimlet.”
Och vidare om grupptrakasserier:
“Det finns en handlingsmodell som förverkligades under nyåret. Det är svår att säga hur många gärningar som var planerade. Det finns en särskild handlingsmodell”.
(Översättningen till svenska är min. Om den upplevs som klumpig är jag bara delvis skyldig.)
När Suni ännu undrar om gärningarna var planerade konstaterar Aapio att det är vårt att veta när största delen av gärningsmännen är okända.
För YLE förklarade Helsingforspolisens Teija Koskenmäki-Karaharju att vissheten om vilka som brottsmisstänktes övergick i osäkerhet av följande orsak:
”Om det enda kännetecknet är utländsk bakgrund kan kännetecknen passa in också på en person som bor i Finland och ser utländsk ut. Vi kan absolut inte säga att det är fråga om en asylsökande.”
Här vet jag inte vad som är värre, att polisen felaktigt pekat ut asylsökande eller att man talar om personer som “ser utländska ut”.
Vi ska heller inte glömma polisens beteende när Sannfinländarnas språkrör Suomen Uutiset för en tid sedan spred ett rykte om att “händelserna på nyårsafton riskerade upprepas” eftersom det på flyktingmottagningarna cirkulerade uppmaningar att söka sig till Helsingfors centrum. Polisen skyndade sig att tuta ut att man förhåller sig allvarligt till saken och sätter in hårdbevakning av det hotade området. Ryktet visade sig vara helt och hållet falskt.
Som känt är det ju som det ser ut. Nu ser det ut som om polisen målmedvetet försöker idiotförklara sig. Också ett fenomen.
asylsökande, irakier, nyårsnattens händelser, polisen, sexualbrott, utländskk