Okategoriserade

Trångt i tungviktsklassen

13 mar , 2016, 09.00 Marianne Lydén

 

“Frågan är om Sannfinländarna är kvar i den politiska tungviktsklassen efter valet 2019, eller om en parentes på åtta år då tar slut, så som opinionssiffrorna nu ger vid handen? Och en ännu viktigare fråga, vad skulle parentesen slut betyda för attitydklimatet?”
Artikeln har publicerats i HBL 13.3

Flyktingkrisen med asylsökande och invandrare. Den globaliserade ekonomin med strukturförändringar och nedskärningar. Dagens svåra samhällsfrågor kommer inte att vara lösta före riksdagsvalet 2019 och valkampanjen kommer att handla om dem.

Som för regeringspartier i allmänhet och som för regeringspartier under svåra tider i synnerhet är det en utmaning för de tre i SSS-regeringen att försvara de impopulära beslut som fattats. Man kan därför vara av olika åsikt om hur mycket Socialdemokraterna själva kan ta äran åt sig, men i opinionsmätningar är SDP nu nummer ett och mycket ska till för att det största oppositionspartiet inte ska bli storsegrare i riksdagsvalet 2019.

I den senaste mätningen för YLE får SDP 22,9 procent och distanserar klart tvåan Centern, som landar på 20,7. Samlingspartiet kommer långt på efterkälken med 16,9, men gapet är ändå brett till fyran De gröna med 10,7. Sannfinländarna verkar med siffran 9,0, som är bara drygt hälften av stödet i valet förra våren, inte längre kunna tävla i samma storleksklass som de tre största.

Alla tre regeringspartier förlorar i mätningen, men Centerns och Samlingspartiets siffror håller sig ändå på en rätt stabil nivå nära valresultatet. Vi har alltså nu igen tre klart större partier och fem mindre. De tre som är i en klass för sig är de gamla bekanta från tiden före 2011, SDP, Centern och Samlingspartiet.

Systemet med tre stora partier, av vilka två alltid bildade stommen i regeringen och ett förpassades i opposition, hann fungera ett bra tag. Det ledde med åren till känslor av alternativlöshet och frustration hos väljarna. Oberoende hur man röstade återfanns ju alltid åtminstone ett stort parti från den gamla regeringen också i den nya regeringen och någon större ändring i regeringspolitiken blev det inte. Partierna i fråga var dessutom tillräckligt stora för att inte vara så beroende av att få flera små partier med.

Det enda spänningsmomentet var vilket parti som skulle bli störst och statsministerparti och därmed kunna välja partner mellan de två andra. Det trista fenomenet, med samma nunor som bytte ministertaburetter sinsemellan, förstärktes av att så kallade statsministerdebatter ordnades i TV, dit bara de tre storas partiledare kallades. Inte att undra på att valdeltagandet sjönk.

Alternativlösheten var en viktig orsak till Sannfinländarnas skrällseger 2011. Frammarschen från fem riksdagsmandat till 39 gjorde slut på tristessen, men medförde stora svårigheter i regeringsbildningen. Alla utom Sannfinländarna (och SFP som höll positionerna) var ju förlorare och man var inte van att orientera enligt en ny partikarta med fyra stora partier, eller egentligen fyra medelstora partier, och fyra mindre. Så tog det också ett bra tag innan Jyrki Katainen lyckades få ihop en majoritetsregering, den så kallade sexpacken.

Timo Soini höll som känt Sannfinländarna utanför regeringen och partiet höll sin storleksklass under hela valperioden. Många menade att systemet med fyra stora i ställt för tre hade kommit för att stanna. Förra våren fick ju Sannfinländarna sedan sin “fortsättningsskräll”.

Då gjorde SDP med tidigare fackbossen Antti Rinne vid rodret tidernas sämsta val. Centern, som åkte på en brakförlust och ut i kylan fyra år tidigare, kravlade sig med kometen från Kempele i ledningen upp ur gropen till seger och in i regeringen. Samlingspartiet klarade sig något sämre, men här spelade också valmatematiken spratt. Partiet fick fler röster än Sannfinländarna, men färre mandat.

Frågan är om Sannfinländarna är kvar i den politiska tungviktsklassen efter valet 2019, eller om en parentes på åtta år då tar slut, så som opinionssiffrorna nu ger vid handen? Och en ännu viktigare fråga, vad skulle parentesen slut betyda för attitydklimatet?”

Gallupraset visar att de som 2011 och 2015 såg Sannfinländarna som ett alternativ i alternativlöshetens Finland är besvikna på att partiet inte infriar sina populistiska löften. De andra regeringspartierna har i och för sig inte heller infriat sina vallöften, men deras väljare har förmodligen en något större förståelse för att ett parti inte ensamt bestämmer allt. Den här insikten fördunklas för populistpartiers väljare när partierna i fråga hävdar att de uttrycker hela folkets vilja.

I synnerhet SDP tycks få tillbaka besvikna sannfinländska väljare. Många tippar ändå att flykten till sofflocket är det största hotet för Sannfinländarna. Där lägger sig antagligen en stor del av partiets “invandringskritiska” väljare. Trots att Sannfinländarna i stor utsträckning har fått dirigera SSS-regeringens invandringspolitik enligt Jussi Halla-ahos noter räcker det inte för dem och därför ser de knappast SDP som alternativet. Det kunde Antti Rinne fundera på innan han nästa gång applåderar regeringens avoga inställning till asylsökande.

Från sofflocket kanske man sedan sjunger med i den virtuella hatkören och bidrar till ett fortsatt aggressivt attitydklimat. Även om det skulle bli en parentes har Sannfinländarna hunnit normalisera invandringsfientlighet och agg mot minoriteter och “tolerantian”. Partiets regeringsmedverkan har slutligt legitimerat de här motbjudande företeelserna.

Det var främst Sannfinländarna som började ge monstret näring. När monstret har vuxit har aptiten vuxit. Timo Soini kanske inte räknade med att aptiten skulle växa så mycket att han inte längre har koll på monstret.

, , , , , , , , , ,

Läs också

Kommenteringen är stängd.