När jag i dag stack mig in på Professorsförbundets och Forskarförbundets vårseminarium i Helsingfors kunde jag konstatera att oron för forskning och bildning vilade tung över församlingen. Inte minst efter att statsminister Juha Sipilä hade hållit sitt tal.
Det handlade inte bara om själva talet, som var en uppvisning i hyckleri med tanke på de katastrofala nedskärningar som regeringen ställt högskolevärlden inför.
Sipilä slog pompöst fast att beslut alltid bygger på värderingar och att bildning, utbildning och forskning utgör grundläggande värden för honom själv och hans regering. Hyckleriet var nästan i samma klass som finansminister Alexander Stubbs hyllning nyligen till undervisningsminister Sanni Grahn-Laasonen för “det arbete hon varje dag gör för att främja bildning, utbildning och kunskap”.
Oron handlade också om att Juha Sipilä försvann så gott som genast när han hade hållit sitt tal. Därmed missade han en lång rad inlägg om hur man bäst skapar förutsättningar för framgångsrik forskning som samhället kan dra nytta av, det vill säga det han hade efterlyst. Jag tillåter mig betvivla att Sipilä tänker bekanta sig med inläggen i efterskott.
I och för sig hör det till vanligheterna att högdjur som inleder seminarier av olika slag snabbt försvinner från platsen och är högdjuret i fråga minister så är tidsbrist ett relevant argument.
Beträffande Sipilä och hans regering tycks det ändå vara satt i system att inte föra dialog och lyssna på motargument. Ministrarna lär till exempel konsekvent vägra att ställa upp i TV-dueller mot politiska motståndare. Man ska vara ensam stjärna och till och med då är det inte alltid bra. Vi har ju sett hur kritiska frågor får ministrar att förnärmat hota lämna TV-studion.
Alexander Stubb, Bildning, forskning, Juha Sipilä, nedskärningar, Sanni Grahn-Laasonen, utbildning