“Mer eller mindre på Vanhanens Natolinje är ju SDP och alla de mindre partierna utom SFP (och jag räknar nu Sannfinländarna till de mindre). Därmed är vi nästan tillbaka i det förgångna, då Centern och Socialdemokraterna bildade den utrikespolitiskt pålitliga stommen österifrån sett, medan Samlingspartiet var ute i kylan.”
Artikeln har publicerats i HBL 19.6
Vad månne Matti Vanhanen tänkte för en vecka sedan när han satt på Centerns partikongress och lät sig utropas till partiets presidentkandidat? En tippning är att hans tankar gick tio år tillbaka i tiden.
Då var Vanhanen statsminister och partiordförande och förhoppningen var att i presidentvalets andra omgång slå ut sittande presidenten Tarja Halonen, som mot alla odds hade jobbat sig fram till seger i presidentvalet sex år tidigare.
Tji fick han. Samlingspartiets Sauli Niinistö seglade upp som den borgerliga favoriten, som lekande lätt tog sig förbi Vanhanen till finalen och kom så nära Halonens första plats att hon och hennes stödtrrupper nästan inte klarade sig undan med blotta förskräckelsen.
I senaste presidentval gick det aningen bättre för Centerns kandidat, men Paavo Väyrynen klarade sig inte heller till finalen, alla Paavomuggar -kuddar och -filtar till trots. Finalen stod som känt mellan Sauli Niinistö och Pekka Haavisto och Niinistö lyckades byta silvret från 2006 till guld.
Men tillbaka till Vanhanens tankar. Han kan knappast på allvar tro att han kan ta revansch och besegra en omåttligt populär sittande president. Så antingen är han faktiskt så angelägen om att få en utrikespolitisk debatt där Centern kan sätta agendan eftersom han är först ut, att han är redo för en ny förödmjukelse, eller så utgår han från att Niinistö inte ställer upp för en andra period. Det senare alternativet kan vara mer eller mindre kvalificerat önsketänkande, med Niinistö vet man ju aldrig, eller så är Vanhanen väldigt välinformerad.
Niinistö tänker förståeligt nog vänta med att ge offentligt besked om sina framtidsplaner. Alla andra partier utom Centern ligger därför lågt så länge de kan. Hur som helst verkar det alltså som att Vanhanen skulle få debattera utrikespolitik med sig själv ett bra tag. Det lär inte bli så livat, särskilt när Vanhanen till råga på allt inte är en särdeles sprittande debattör.
Men, när beskedet kommer och om det har det innehåll Vanhanen önskar, kan debatten bli desto mer intressant. Och detta inte bara för att en debatt utan en solklar favorit brukar vara intressantare än en där valutgången är självklar.
Samlingspartiet har varit för ett finländskt Nato-medlemskap sedan 2006. Det nya på den här fronten, fastslaget på partikongressen för en vecka sedan, är att partiet aktivt vill driva på frågan och inte längre vänta på att folket ska fatta galoppen. Sauli Niinistö har en mer reserverad inställning än sitt tidigare parti. Den ligger de facto närmare Centerns och Vanhanens åsikt om att vänta och se, också den uppdaterad för en vecka sedan.
Om Samlingspartiets presidentkandidat är någon annan än Niinistö kommer hen att driva partiets linje och tala för att Finland går in i Nato så snabbt som möjligt. Med på noterna är då SFP, men inte så många fler.
Mer eller mindre på Vanhanens Natolinje är ju SDP och alla de mindre partierna utom SFP (och jag räknar nu Sannfinländarna till de mindre). Därmed är vi nästan tillbaka i det förgångna, då Centern och Socialdemokraterna bildade den utrikespolitiskt pålitliga stommen österifrån sett, medan Samlingspartiet var ute i kylan.
Så har vi den delikata frågan om vem Samlingspartiet ska ställa upp om Niinistö tackar för sig. Och det kanske han gör om han ännu vill jobba med något annat i livet. När följande presidentperiod är slut är han 76.
Tänk om Vanhanen får sällskap på plan av två avpolletterade partiordförande? Alexander Stubb, som bland andra lär kunna tacka Sauli Niinistö för sin snöpliga sorti, är som klippt och skuren för att driva Samlingspartiets Natolinje. Han så gott som personifierar den. Och Jutta Urpilainen är nog den mest lyskraftiga politiker SDP just nu har för presidentuppdraget. Frågan är bara hur det hela skulle skötas, så illa som partikamraterna behandlat Stubb respektive Urpilainen. De kan ju ha andra prioriteringar.
Hur som helst blir Nato den stora frågan i en presidentdebatt utan Niinistö och det på ett sätt som ställer Samlingspartiets kandidat (och SFP:s) mot de andra.
Allt handlar ändå inte om Nato. Mycket kommer förstås att handla om Ryssland, också utan kopplingen till Nato. Och flykting- och migrationsfrågor är inte bara EU-politik, utan har i högsta grad också globala dimensioner, det vill säga hör till presidentens gebit. Niinistö har inte undvikit att profilera sig på det området. Även om uttalandena varit kryptiska har det blivit klart att nationell själviskhet väger tungt i Niinistös vågskål. Det tycks de flesta gilla, men frågan är om också andra betoningar skulle gå hem på grund av Niinistös personliga popularitet. Men han tycker ju vad han tycker.
Flyktingkrisen och dess följder kan bli en stor fråga i presidentvalet. Om det är partiernas linje som gäller lär det bli svårt att hitta skillnader mellan de stora partiernas kandidater. De är ju överens om att Finland ska vara så oattraktivt som möjligt för människor som de inte vill ha hit.
Historien visar i alla fall att en kandidat från ett mindre parti under rätt omständigheter kan köra förbi de storas kandidater. Senast var det Pekka Haavisto. Framgången var delvis en motreaktion på Sannfinländarnas skräll i riksdagsvalet. Nu tvekar Haavisto, för ingen garanti finns för att framgången upprepas. Fråga bara Elisabeth Rehn.
Och Vanhanen ja. Han kommer antagligen att betona det som centerpolitiker brukar betona, att det är viktigt med konsensus om kärnan i utrikespolitiken. Antagligen är det fåfängt att påpeka att konsensus åtminstone i teorin också kan uppnås om nya linjer.
Alexander Stubb, Elisabeth Rehn, flyktingkrisen, Jutta Urpilainen, Matti Vanhanen, Nato, Pekka Haavisto, Presidentval, Sauli Niinistö, utrikespolitik