Okategoriserade

Makten och principerna

28 Aug , 2016, 10.00 Marianne Lydén

 

“SDP och andra oppositionspartier kan inför valet orda om att med dem vid makten blir det en klar förändring av den politik regeringen fört. Efter valet väger orden lätt om en plats i regeringen hänger på att man samarbetar med säg Centern, som förstås har en helt annan åsikt om behovet av en klar förändring.”
Artikeln har publicerats i HBL 28.8.

Inför politiska val är det tradition att partierna bedyrar sin förmåga till samarbete. De utesluter i allmänhet inga samarbetsalternativ på förhand. Man får nästan intrycket att de kunde samarbeta med självaste den onde bara de får vara med i regeringen och göra det. Samarbetet ter sig viktigare än det man samarbetar om.

Det är fråga om en lång tradition, men under åren då det fanns tre stora partier, klart större än de andra, av vilka två alltid bildade stommen i regeringen, började väljarna i allt högre grad välja sofflocket, eftersom de inte såg några alternativ att välja mellan.

De tre stora partierna aktade sig nämligen för att komma med utfästelser och angrepp som kunde göra dem till partiet som förpassas i opposition och de små partierna gjorde allt för att kunna passa in oberoende av vilka två stora partier som bildade stommen den nya regeringen.

Det var släckta lyktor ända till valdagen om vem man vill och vem man inte vill regera med.

Väljarnas missnöje med alternativlösheten var en viktig orsak till Sannfinländarnas skräll 2011. Då ritades partikartan om. Vi har nu fyra medelstora partier och fyra mindre. Och jag talar nu om valresultat, inte om opinionsmätningar.

Trots skrällen har partiernas ovilja att ro ut med vem de vill och vem de inte vill regera med inte minskat. Med undantagen att Timo Soini före gallupraset föraktfullt talade om kardborrepartier som inte behövs och att de Gröna konstaterat att de inte riktigt kan se sig sitta i samma regering som Sannfinländarna.

Undra på att SDP:s veteranpolitiker Erkki Tuomiojas utspel för en vecka sedan väcker blandade känslor. Utspelet innebär ju att man skulle bryta mönstret med att hålla alla dörrar öppna och väljarna i ovisshet.

Tuomioja menar att SDP:s mål i nästa riksdagsval inte bara kan vara att sitta i regeringen. Han vill att de tre största oppositionspartierna SDP, De gröna och Vänsterförbundet går till val med ett gemensamt program, i vilket de förbinder sig till att arbeta för en klar förändring av den politik som regeringen för.

Enligt Tuomioja finns grunden till det gemensamma programmet redan i den oppositionspolitik som partierna fört. Han tillstår ändå att frågor som gäller basinkomst, Europapolitik och energifrågor ännu behöver filas på.

Det lär inte bli något av Tuomiojas förslag.

Till att börja med är de som Tuomioja vänder sig till inte med på noterna. De gröna vill inte alls binda sig. Vänsterförbundet är positivare men vill inte se något gemensamt valprogram.

Rent matematiskt är det dessutom rätt så omöjligt att de tre partierna skulle vinna majoritet i riksdagen. Det skulle krävas en skräll med fyrtio mandat till. Flera partier behövs och då kan vi definitivt glömma det där med ett gemensamt valprogram.

En komplettering med resten av de nuvarande oppositionpartierna skulle i sig kunna ses som en klar förändring, men det är osannolikt att SDP, De gröna, Vänsterförbundet, SFP och Kristdemokraterna skulle kunna enas om ett regeringsprogram.

Ska basen kompletteras med något av de två regeringspartier som antagligen kan räknas till de stora också efter valet får man kanske ihop en majoritet, hur blir det då med den klara förändring av politiken som Tuomioja förutsätter för att SDP ska vara med?

För att det ska gå som Tuomioja hoppas på borde SDP dessutom bli största parti efter valet. Det största partiet får ju uppdraget att bilda regering, vilket i praktiken betyder att partiet tar statsministerposten och kan styra urvalsprocessen i regeringsbildningen.

Det finns flera exempel på att partier ger efter för frestelsen att tumma på sina principer för att maximera understödet. Man erbjuder väljarna det man tror de vill ha. Som 2011, då de tre stora partierna gav utrymme åt “invandringskritiska” politiker med budskapet att visst har också vi kandidater som främlingsfientliga väljare tryggt kan rösta på.

Valet 2015 handlade mest om hur många miljarder partierna var beredda att spara. Invandringspolitik och annat mindre viktigt ägnade man inte mycket tid åt.

Sedan blev invandringspolitiken och flyktingkrisen en jättestor fråga, som regeringen har hanterat på känt sätt.

Hela oppositionen har röstat mot de omänskliga skärpningarna i utlänningslagen. Däremot har SDP-bossen Antti Rinne i olika sammanhang uttryckt förståelse för regeringens linje.

Rinne var ju med hull och hår på väg in i Sipiläs regering och såg inte några större problem med att samsas med Sannfinländarna. Samlingspartiet var och är huvudmotståndaren.

Som det nu ser ut är Sannfinländarna knappast någon maktfaktor efter valet, men duger säkert för Rinne som ett kardborreparti i en rödmylleregering.

Tuomiojas förslag till regeringsbas verkar nu bara inte vara Rinnes första alternativ. Och höger- och betongsossar avskyr allt vad Tuomioja kommer med. Symptomatiskt är också att Eero Heinäluoma lägger invandringspolitiken till de frågor som kunde skapa problem i ett närmare samarbete med De gröna och Vänsterförbundet.

Allt fortsätter alltså som förut. SDP och andra oppositionspartier kan inför valet orda om att med dem vid makten blir det en klar förändring av den politik regeringen fört. Efter valet väger orden lätt om en plats i regeringen hänger på att man samarbetar med säg Centern, som förstås har en helt annan åsikt om behovet av en klar förändring.

Senast efter valet blir det också klart vilka av oppositionens röster mot regeringens allt brutalare asylpolitik faktiskt har getts på grund av en äkta oro för de människor som drabbas. Finns motståndet mot den omänskliga linjen kvar också om man sitter i regeringen?

Med tanke på att asylpolitik och invandring länge kommer att vara stora frågor skulle det också vara intressant att veta om det bland regeringsblockets ja-röster finns sådana som ens ges motvilligt och bara för att systemet är sådant att man inte går emot den egna regeringens förslag.

Fast jag tror ju inte på julgubben.

, , , , , , , , ,

Läs också

Kommenteringen är stängd.