Okategoriserade

Statsministern och undersåtarna

18 Sep , 2016, 09.00 Marianne Lydén

 

“Juha Sipilä och kommunikationsdirektör Markku Mantila har valt att ignorera det centrala i hela brevkampanjen, det vill säga upplysta medborgares oro för hur statsministern tänker trygga demokrati och mänskliga rättigheter om den nuvarande linjen i asylpolitiken fortsätter och inte tål diskuteras.”

Artikeln har publicerats i HBL 18.9.

EU:s flyktingpolitik kommer att gå till historien som den nationella egoismens triumftåg. Det finns ändå skillnader i hur medlemsländerna förhåller sig till människor som flyr för sitt liv.

Ungern och Polen har utmärkt sig som särskilt kallsinniga. Demokratin naggas i kanterna och nationell extremism och ren rasism uppmuntras. Kvotflyktingar göre sig inte besvär.

EU har hållit möten om vad som kunde göras åt saken.

Också sannfinländska riksdagsgruppen höll nyligen möte. Under mötet i Björneborg gjorde Timo Soini en charmoffensiv till en skola i staden.

En elev undrade vilket land Finland borde samarbeta mera med. Polen, svarade Soini. Politiker brukar ofta svara att de vill samarbeta med de nordiska länderna, men Soinis svar överraskar inte.

Polens maktparti sitter i samma grupp som Sannfinländarna in EU-parlamentet och Soini har kritiserat EU för att unionen “blandar sig i” Polens inre affärer.

När beslutet om hur “flyktingbördan” skulle fördelas inom unionen placerade sig Finland sig i samma njugga grupp som tidigare östblocksländer.

Timo Soinis referensgrupp är alltså inte Norden. Samma slutsats kan dras för statsminister Juha Sipiläs del. Åtminstone har hans inställning till kommunikation med undersåtarna föga att göra med nordisk praxis.

Efter att författarna Monika Fagerholm och Merete Mazzarella startade en kampanj där de uppmanar människor att skriva pappersbrev till statsministern och vädja om en förändring till det mänskligare i asyllinjen har hundratals brev landat i Sipiläs postlåda vid statsrådets kansli.

Från kansliet har berättats att alla brev till statsministern läses av någon vid hans stab, men att han själv inte nödvändigtvis gör det. “På ett allmänt plan” får statsministern i vilket fall som helst information om brevens innehåll, försäkrade lagstiftningsrådet Sanna Helopuro för Svenska Yle.

Juha Sipilä själv kommenterade breven för journalister för en månad sedan på ministergruppens möte i Raumo. Han berättade att han skickar breven vidare till inrikesministeriet eftersom det är inrikesministeriet som ska avgöra om det som tas upp i breven eventuellt föranleder åtgärder.

Han berättade också att han berörs av enskilda fall och att de väcker frågor om Finland handlar rätt, men tillade snabbt att det alltid finns möjlighet att överklaga och att Finlands asylsystem egentligen fungerar bra, att Finland följer internationell praxis och att vårt system är mycket likt Sveriges.

Det är ett sidospår, men jag påpekar ändå att det inte är hållbart att sätta i system att fel rättas till genom att de som drabbas överklagar, att uppfattningar om hur asylsystemet fungerar beror på vilken position man har i systemet och att Finlands asylsystem inte är likt Sveriges.

Av intervjun fick man bilden av att åtminstone någon i Statsrådsborgen har läst åtminstone något av breven. Däremot blev det oklart om Sipilä själv hade gjort det. Han verkade ju inte alls förstå brevskrivarnas utgångspunkt, att han som ledare för regeringen är den som bör styra diskussionen om asylpolitikens principer och målsättningar. Och att breven därför är riktade till honom.

En titt bakom kulisserna ger ändå flera frågetecken. Sipilä lär nämligen inte riktigt ha förstått vilka brev det handlade om när Yle först ställde frågan på ministergruppens möte. Yle fick återkomma några timmar senare och då gav Sipilä de uttalanden som refererats offentligt.

Hade statsministerns stab bedömt ämnet som så oviktigt att de inte berättade för Sipilä att en strid ström av brev med vädjan om en mänskligare asylpolitik flyter in i hans brevlåda? Och vilket slags tunnelseende har Sipilä om han alla nyhetsrapporter till trots själv inte hade noterat brevkampanjen?

TV-dokumentaristen Barbro Björkfelt anhöll i ett tidigt skede av följetongen om en intervju med statsministern. Den skulle ingå som ett element i ett program om brevenkampanjen. Hon fick back med hänvisning till intervjun Sipilä gett i Raumo och beslutet om att inrikesministeriet tar över.

Björkfelt gav inte upp, utan fortsatte skicka förfrågningar till statsrådets kommunikationsdirektör, ex-journalisten Markku Mantila.

Hennes argument var de samma som brevskrivarnas, breven är riktade till statsministern och det räcker därför inte med att inrikesministern uttalar sig. De politiska besluten bygger ju alltid på principer och värderingar och i sin egenskap av statsminister leder Sipilä inrikespolitiken och är opinionsledare nummer ett i allt som hör till det. Den rollen kan Sipilä inte delegera till någon annan.

Självklart, kunde man tycka, men Markku Mantila upprepade i e-post efter e-post samma motivering till varför svaret är nej. Frågan hör till inrikesministeriet.

Statsministern har i och för sig ingen skyldighet att automatiskt bevilja intervju när en journalist ber om det, men motiveringen till avslaget är en annan femma.

Juha Sipilä och kommunikationsdirektör Markku Mantila har valt att ignorera det centrala i hela brevkampanjen, det vill säga upplysta medborgares oro för hur statsministern tänker trygga demokrati och mänskliga rättigheter om den nuvarande linjen i asylpolitiken fortsätter och inte tål diskuteras.

I en modern demokrati förs en dialog mellan makthavare och medborgare. Det är något helt annat än att statsministern viftar bort angelägna frågor och hellre håller tal till undersåtarna om det han anser viktigt.

Finland har förbundit sig till avtal enligt vilka de mänskliga rättigheterna gäller för alla. De kan inte tas ifrån vissa människogrupper bara för att det blir dyrt och besvärligt. Om man inte medvetet går in för att bryta mot avtal och frångå tidigare omhuldade principer, förstås. Det är statsministerns uppgift att berätta hur det ligger till med den saken.

En besk krydda i sammanhanget är också att oklart är vem som läst breven till Sipilä och rekommenderat beslutet att de skyfflas vidare till inrikesministeriet. Sipilä har inte läst dem och Markku Mantila har inte heller gjort det.

, , , , , ,

Läs också

Kommenteringen är stängd.