Efter att Finska Motståndsrörelsens aktivist tog livet av en ung man utanför Järnvägsstationen i Helsingfors har diskussionen halkat in på obehagliga sidospår.
Statsminister Juha Sipiläs fördömande av dådet, samtidigt som han i samma mening kopplade ihop det med det dito fruktansvärda dråpet på en man i Otanmäki i Kajanaland, för vilket två asylsökande misstänks, har väckt berättigad förvåning. Det har påpekats att allt våld förstås är fel, men att politiskt våld utfört av en representant för en nazistisk samhällsomstörtande organisation är en sak för sig.
Det finns inte mycket att tillägga här, men Sipiläs uppträdande i tisdagens A-studio ger anledning till en liten reflektion. Sipilä fick en fråga om varför han kopplar ihop de två händelserna och svarade att han inte hade för avsikt att göra det.
Alltså begriper karln inte att om han säger att händelsen x är fruktansvärd, alldeles som händelsen y, så kopplar han faktiskt ihop de två? Och eftersom han de facto kopplade ihop Finska Motståndsrörelsen och asylsökande så hjälper det inte att sedan säga att det ju handlar om två väldigt olika saker.
Ett ytterst obehagligt argument som kommit fram i debatten är att Jimi Karttunen (mannen som misshandlades till döds av Motståndsrörelsens aktivist) inte är som “vi” andra och att dådet därför inte behöver fördömas lika starkt som i det fall att offret hade varit en vanlig vit finländare. Nu ”visste” man att det var fråga om en “obalanserad knarkare” som beter sig oberäkneligt och därför nu kan råka ut för det ena och det andra.
Motståndsrörelsen är som vi vet öppet rasistisk och vill nå sitt mål, en nationalsocialistisk stat, med våldsamma medel. Sparken som ledde till Karttunens död var en “disciplinär åtgärd och på webbsidorna kunde man i måndags läsa att “vi inte av våra aktivister kan förutsätta att de utsätter sig för att bli bespottade av exempelvis vänstersinnade eller invandrare, för spottet kan föra med sig farliga och smittosamma sjukdomar”.
Man börjar närma sig Motståndrörelsens syn på människovärdet om man tycker att det går att diskutera om det är mer eller mindre fel att bruka våld mot en människa utgående från vilken grupp hen tillhör.
Så långt tycks förändringen av attitydklimatet ha gått att det inte längre ses som självklart att det inte spelar någon som helst roll vilka egenskaper Jimi Karttunen hade och hur han betedde sig vid Järnvägsstationen. Människovärdet är absolut, må det sedan gälla Jimi Karttunen, Arska som halsar flaskan i Stationstunneln, Ahmed från Mosul som skickas tillbaka till Irak, eller Irja som utvecklar ny miljöteknologi.
Vad jag vet så är principen om människovärdets odelbarhet ändå fortfarande den som gäller i det finländska samhället. Alla partier säger sig omfatta principen. Bevisligen har ändå påfallande många sannfinländska politiker uttalat sig rasistiskt och några har rentav dömts för saken.
I en klass för sig är Jussi Halla-aho, som naturligtvis skyndat sig att förringa dådet vid Järnvägsstationen och beklaga sig över att det utnyttjas politiskt.
Halla-aho har ju sagt rent ut att han inte omfattar principen om det odelbara människovärdet. Jag har tidigare lyft fram följande bloggtext från 2005, men tycker det är skäl att göra det igen:
“Individer kan med fog rangordnas enligt hur mycket det skulle försvaga samhället om samhället om samhället inte hade tillgång till deras förmågor och kunskaper… Jag tycker det är en befängd och kränkande tanke att Esko Valtaoja inte skulle vara mer värd än en Juha Valjakkala, en Helena Lindgren eller en invandrare som står och håller upp väggen i Stationstunneln.”
Ingen har på länge ställt honom frågan om han fortfarande är av samma åsikt om människovärdet. När det senast gjordes vägrade han svara. Dags för ett nytt försök?
Finska Motståndsrörelsen, Jimi Karttunen, Jussi Halla-Aho, människovärdet, Sannfinländarna