I skuggan av den stora debatten om debattnivån i det stora landet i väster pågår i vårt västra grannland en debatt om nivån på den politiska debatten. Somliga kommentatorer anser att nivån på debatten också där är sämre än typ någonsin. Jag är beredd att hålla med.
Det kan betyda den svenska nivån närmar sig den finländska, men å andra sidan befinner sig den finländska debattnivån i en så djup avgrund att det nog tar tid att komma så lågt.
I Sverige skrivs orsaken Sverigedemokraterna, i Finland Sannfinländarna.
Sverigedemokraternas frammarsch har tvingat den anrika blockpolitiken till vägs ände och de traditionella partierna vet inte hur de ska tackla situationen. Ett direkt samarbete med Sverigdemokraterna är otänkbart, främst tycks det vara av historiska orsaker trots att många fler orsaker säkert kunde hittas, men helomvändningen i flyktingpolitiken och att man använder lånegods från den sverigedemokratiska retoriken berättar att man är på väg åtminstone en bit just i den riktningen.
Det är jakten på röster som gäller. Alltid har det ju i och för sig varit så, eftersom inget parti har makt utan ett visst väljarstöd, men nu handlar det om en jakt på röster till varje pris, inte en jakt på röster för att få mandat att bedriva en rödgrön eller en borgerlig regeringspolitik. Ser man chansen att knipa rasistiska röster av Sverigedemokraterna genom en liten flirt ditåt så kan man tumma på ideologi och principer.
I Finland har ju ideologi och principer för länge sedan suddats ut i valrörelserna och
och den långa konsensustraditionen gör är att förändringen som kom med den sannfinländska skrällen 2011 inte ter sig så dramatisk.
Ursprungligen var det ju ett brett upplevt behov av enighet om förhållandet till Sovjetunionen och bestämmelserna om kvalificerad majoritet i andra viktiga frågor som omöjliggjorde blockpolitik. Efter det var det de politiska styrkeförhållandena. Två av tre stora politiska partier behövdes alltid för att få ihop en majoritetsregering. Det har också gjort att inga alltför konkreta politiska krav som kunde utestänga en från regeringen förts fram i valrörelser.
Under de förhållandena var det inte så dramatiskt att Sannfinländarnas föregångare Landsbygdspartiet satt i regeringen i ett par repriser. Samarbete på högsta politiska nivå med populister var alltså beprövat när Juha Sipilä beslutade satsa hårt på att få Sannfinländarna med i sin regering.
Den avgörande skillnaden är ändå att Sannfinländarna är något helt annat i dag än då partiet förde en tynande tillvaro i riksdagen som det minsta partiet. Det började några år innan, men efter skrällen 2011 ser man tydligt att den hemvävda misstron och fördomarna mot främlingar som ett inte alltför centralt element i partiets politik ersatts av en klar ideologi, där främmande kulturella element i allmänhet och muslimska asylsökande i synnerhet är hatobjektet. Denhär ideologin får (och ges av Timo Soini) ett allt större utrymme i partiet. Chefsideologen är ju nuvarande Europaparlamentarikern Jussi Halla-aho, en uppskattad tänkare inom den internationella så kallade antijihadrörelsen (och för Anders Behring Breivik).
Det är möjligt att detta under regeringsbildningen 2015 undgick eller inte intresserade ingenjören Juha Sipilä, men för Centerns proffsiga partiapparat måste det ha varit välkänt. Liksom att Sannfinländarna är det enda riksdagspartiet som inte är för principen om det mångkulturella samhället.
Omfattar man principen om det mångkulturella samhället är det skenhelheligt med högtravande men till intet förpliktande uttalanden mot rasism och det borde framför allt vara omöjligt att bedriva en asylpolitik som klart signalerar att vissa kulturer är ovälkomna och att antalet som tillhör dessa till varje pris ska minimeras.
Därför måste man bara hålla på och tjata om det här med principer och praxis och påminna om att Centern och Samlingspartiet har förändrat sin ideologi och övergett principen om det mångkulturella samhället. För har man uteslutit en viss kultur så har man faktiskt övergett den principen.
Så går det när partier inte längre minns varför de bildades. En påminnelse: de bildades ju ursprungligen kring gemensamma ideologiska målsättningar för hur samhället ska utvecklas. Partierna hade budskap som de efter bästa förmåga argumenterade för i valrörelserna. Partierna grundades INTE för att på var sitt håll be om åsikter om vad de ska tycka för att sedan som vindflöjlar rätta sig efter de åsikter man tror går bäst hem på valfältet.
Framtiden ter sig inte så ljus för Sannfinländarna just nu, närmast gå grund av svikna vallöften i allt utom flyktingpolitiken, men skadan är redan skedd. Debattklimatet är förstört. I Sverige är de ännu inte där och man kan ju vara glad för att de i allmänhet struntar i vad vi tycker här i den gamla östra rikshalvan.
asylsökande, blockpolitik, främlingsfientlighet, Jussi Halla-Aho, mångkulturell, Sannfinnlänarna, Sverigedemokraterna, Timo Soini