”Det intressanta är att Alexander Stubb starkt lyfter fram Angela Merkel som Europas enda verkliga ledare. Han hyllar henne som den sista liberala demokraten bland de europeiska ledarna.”
Artikeln har publicerats i HBL 31.12.
I SOS-regeringen har man övergett principer som tidigare varit centrala för de tre regeringspartierna.
Så satsar till exempel Centern på att driva igenom ekonomiska reformer där låginkomsttagarna hamnar i kläm och strukturreformer där partiets makt maximeras. De fattigas sak verkar inför det nya året vara lika begravd som partiets ideologiska fadersfigur Santeri Alkio 1930.
Sannfinländarna har glömt bort det bortglömda folket, partiets benämning på de finländare som hamnat i kläm när förändringar svept över landet. Deras talan mot eliten sade sig partiet ju tidigare föra. I stället koncentrerar sig Sannfinländarna, som nu är en del av eliten, på moralkonservatism och invandrarfientlighet, det vill säga frågor som inte kostar pengar.
Samlingspartiet har övergett EU-entusiasmen, öppenheten och toleransförespråkandet, ja egentligen hela den identitet som byggdes upp under många år av många partiordförande. Punkt för utvecklingen till ett värdeliberalt borgerligt parti med ett socialt samvete, bara litet till höger om den politiska mitten, sattes efter att Jyrki Katainen lämnade partiordförandeposten och flydde till Bryssel. Den enda princip partiet håller fast vid och renodlar tycks vara en ekonomisk politik utan socialt samvete, som ökar inkomstklyftorna, gynnar höginkomsttagare och får löntagarorganisationerna på knä.
Efter att tidningen Politicos Europaupplaga nyligen publicerade en stort uppslagen intervju med Alexander Stubb spinner jag i den här kolumnen vidare på Samlingspartiets metamorfos. Allt skedde ju under Stubbs tid som partiordförande.
I dag är riksdagsledamot Stubb rätt osynlig i riksdagen, trots att det är enda politiska uppdrag han har kvar. Han uttalar sig inte om regeringens politik och ger inga intervjuer åt finländska medier. Därför är intervjun i Politico desto intressantare, inte minst för att det så lätt går att dra paralleller mellan Stubbs analys av EU:s förnedringstillstånd och läget i Finland (som Stubb inte inte direkt kommenterar).
Stubb har alltid sagt att EU utvecklas genom kriser, men enlig honom blev det för mycket när den ekonomiska krisen så så snart följdes av flyktingkrisen. Det blev ingen utveckling, utan en nedförsbacke när otryggheten bland EU-medborgarna ledde till att nationalistiska och populistiska partier skördade framgångar. På detta kom sedan Brexit och Donald Trump och trenden att vända sig inåt och bygga murar för att skydda “de egna” förstärktes, konstaterar Stubb besviket.
Inget större fel på den analysen och hur skulle det, Stubb hör ju till de finländare som vet mest om EU, utom att han kanske kunde ha gett EU-elitens arrogans ett större ansvar för populismens frammarsch.
Det intressanta är att Stubb starkt lyfter fram Angela Merkel som Europas enda verkliga ledare. Han hyllar henne som den sista liberala demokraten bland de europeiska ledarna. Han konstaterar att det är tuffa tider för “oss liberala internationalister som tror på marknadsekonomi och globalisering”. Vi måste hålla ut och driva igenom en politik enligt våra värderingar som ger resultat och skapar stabilitet. Då återställs förtroendet för demokratin och de politiska beslutsfattarna, menar Stubb.
Man får en glimt av den Alexander Stubb, som när det begav sig blev känd för finländarna som partiets skyltdocka för internationalism, EU-integration, öppenhet och tolerans, som en riktig “flyktingkramare” och en aktiv pådrivare av den könsneutrala äktenskapslagen. För att nu nämna några exempel.
Den 7.5.2015 skrev Stubb i en kolumn att de traditionella högerpartierna blivit mer moderata och rört sig mot den politiska mitten och att uppdelningen mellan höger och vänster eller konservativa och liberala inte längre är klar. Han ville i stället göra en uppdelning mellan globalister och lokalister. Till globalisterna, som tror på frihandel, öppna marknader, internationellt samarbete och invandring räknade han sig själv och konstaterade att lokalisterna tycker tvärtom i allt. Vilka lokalisterna är sade han ingenting om, men några veckor senare förde han in sitt parti i JuhaSipiläs regering.
Hur kunde en man med de här värderingarna gå med i en regering med ett regeringsprogram med motsatta värderingar? Och därmed jämna vägen för Sannfinländarnas regeringsinträde?
Opportunism är ett svar. (Det kan också vara svaret på varför han uttalar sig som han gör i Politico). Ett annat är att Stubb förstås inte ensam kunde styra utvecklingen och att trycket på att få partiet in i regeringen var enormt. De krafter som aldrig accepterade valet av Stubb hade stärkt ställningarna och attityderna hårdnat.
Oberoende av vad som egentligen hände har dagens Samlingsparti med Petteri Orpo vid rodret tagit ytterligare steg i sannfinländsk riktning. Regeringens allt omänskligare asylpolitik är inget problem för Orpo, särskilt som allt det konkreta och brutala skyfflats över till inrikesminister Paula Risikko.
Paula Risikko är Samlingspartiets Mårran. Marken fryser till is där hon uttalar sig om asylsökande. Hon utstrålar en känslokyla som är svår att greppa för den som i första hand ser asylsökande som medmänniskor i nöd.
Är det här det nya Samlingspartiet? En ekonomisk politik som slår hårdast mot de mest utsatta och en asylpolitik som samvetslöst sparkar ut medmänniskor som kommer från “fel” land? Och en EU-politik utan visioner om hur unionen ska utvecklas och hålla fast vid sina ideal?
Så verkar det, för någon opposition mot den nuvarande politiken tycks inte finnas. Bevis för det fick vi senast strax före jul när Ben Zyskowicz i YLE:s A-studio rabiat försvarade regeringen mot “grundlagsfundamentalisternas” angrepp.
Frågan är då vilka som är Samlingspartiets vänner efter nästa riksdagsval. Den nuvarande regeringsbasen är ju inte trolig och blir SDP störst får Samlingspartiet antagligen praktisera sin nya linje i opposition.Och Alexander Stubb hittar vi kanske där han bäst trivs, i något uppdrag bland sina gelikar i EU-eliten.
Alexander Stubb, Angela Merkel, Centern, invandrarfientlighet, Mårran, Paula Risikko, Politico, Samlingspartiet, Sannfinländarna, tolerans