“Det skulle vara betydligt nyttigare att satsa på att få en arbetsför, icke-alkoholiserad asylsökande Ahmed integrerad och ut i arbetslivet, än att satsa på Arska, som sannolikt aldrig kommer att integreras i arbetslivet och börja betala skatt eller greja med startupföretag.”
För ett tag sedan steg jag på spårvagnen i Sörnäs och höll genast på att snava över en man som hade bestämt sig för att ta en tupplur mitt i gången. Det ljusa håret var långt och tovigt, byxorna hade han inte dragit riktigt ända upp och den ena skon var borta. En plastpåse med obestämt innehåll låg vid hans fötter. Ett hest “v-u” var ordet på vägen för den dom råkade stöta till honom i försöken att komma förbi.
Det gick ingen akut nöd på mannen och förutom några tjejer med en annan än purfinsk bakgrund som såg uppriktigt förskräckta ut, försökte folk, som brukligt är, låtsas att mannen på golvet inte existerade och tittade stint på sina mobiler eller ut genom fönstret. Helt lätt var det inte att låtsas eftersom mannen alldeles tydligt hade negligerat sin personliga hygien under en lång tid.
Vid Hagnäs torg klev två väktare in i spårvagnen och bar ut mannen, plastpåsen och den förlorade skon, som någon medpassagerare tydligen hade hittat. Hela proceduren ackompanjerades av en lång serie hesa “v-u”.
Mannen på golvet i spårvagnen var en av dem som i folkmun ofta kallas Arska. Mer eller mindre gravt alkoholiserade män som i allmänhet lever på samhällets bekostnad. Under åren har jag sett många Arskor in action, endel betydligt mer aggressiva och störande än han som ändå rätt fredligt ockuperade spårvagnsgolvet.
Arska är för det mesta purfinsk och ofta har jag under den senaste tiden konstaterat att han tydligen är en av dem som “invandringskritikerna” säger att “vi” ska hjälpa eftersom han är en av “våra egna”. Arska har förtur, medan de som inte är “våra egna”, asylsökande och andra som är annorlunda, inte har något här att göra och absolut inte ska ha samma rätt till “våra” pengar, menar de.
Också SSS-regeringen går nu på allvar in för den här linjen. Flyktingar som fått uppehållstillstånd bör få lägre ersättningar från socialen än finländska medborgare, de ska inte ha samma rätt till familjeliv och de ska leva i ett slags snuttrygghet, anser regeringen och ger sannfinländskt styrda ministerier i uppdrag att bereda en reform om saken. Strunt i om det här, som Susanna Ginman kallar en finländsk variant av apartheid (HBL 13.12), går ihop med grundlagen och internationella avtal. Nu ska signalen vara tydlig om att Finland inte är ett attraktivt land.
Också för andra än asylsökande är regeringens signal klar. Sällan har Finland visat sig så oattraktivt som just nu, åtminstone för den som anser solidaritet och mänskliga rättigheter vara viktiga.
I det här sammanhanget kan det vara värt att minnas att SSS-regeringen i all sin verksamhet utgår från vilken den ekonomiska nyttan är. Människogrupper värderas enligt vilken nytta de anses tillföra samhället. Den allmänna nedskärningspolitiken bestäms enligt det här.
Ser man till nyttoaspekten är åtstramningen av asylpolitiken inte logisk. Det skulle vara betydligt nyttigare att satsa på att få en arbetsför, icke-alkoholiserad asylsökande Ahmed integrerad och ut i arbetslivet, än att satsa på Arska, som sannolikt aldrig kommer att integreras i arbetslivet och börja betala skatt eller greja med startupföretag.
I själva verket har Arska redan kostat samhället en hel del, så varför fortsätta slösa pengar på en så onyttig varelse? Hur han ska klara sig utan pengar från socialen borde väl enligt nyttologiken vara lika egalt som hur den klarar sig som får avslag på sin asylansökan och skickas tillbaka till ett “säkert” hemland.
En filosofisk fråga är sedan varför i all världen man borde känna större samhörighet med Arska än med Ahmed? Varför är Arska i motsats till Ahmed en av ”våra egna” och därmed mer berättigad till omsorg än Ahmed? Arska har ju inte gjort något annat för saken än att han råkat bli född här.
Svaret är naturligtvis att de två inte kan ställas mot varandra. Jag vet inte varför det gått snett för Arska och även om han hade förlorat sin värdighet där i spårvagnen så har han sitt människovärde kvar. Alldeles som Ahmed.
Människovärdet är omistligt och kan inte graderas. Kännetecknande för politiken i ett civiliserat samhälle är att man utgår från det.
Artikeln har publicerats i HBL 20.12