När Jutta Urpilainen igår berättade att hon inte vill bli SDP:s presidentkandidat ställde sig en rad av partiets toppolitiker upp och beklagade hennes beslut, samtidigt som de sade sig förstå det. Tiden som småbarnsmamma kommer aldrig tillbaka.
Samtidigt sade i stort sett samma personer att de inte heller är intresserade av uppdraget.
SDP:s veteranpolitiker Lasse Lehtinen förklarade i TV-nytt att läget är besvärligt för partiet och att man absolut borde få någon kvinna att uppoffra sig och ställa upp.
Uppoffra sig? Förut var det varje politikers hemliga dröm att bli president. I och för sig har tiderna förändrats och presidentens makt minskat, men fortfarande talar vi om Finlands statsöverhuvud, som leder utrikespolitiken och som kan utöva en hel del makt som inte står skriven i paragraferna. Se bara på Sauli Niinistö. Och jo, det är förstås antagandet om att Sauli Niinistö ställer upp för en rond till som spökar i bakgrunden.
Ingen SDP-strateg tror att SDP:s kandidat har någon chans om Niinistö ställer upp, men för det parti som nu är störst enligt galluperna gäller det väl mest få någon att ställa upp som kan chanserna undvika förödmjukelsen från förra valet, när Paavo Lipponen gjorde tidernas bottennapp. När Lipponen sent omsider (alltför sent) ställde upp sade han klart och tydligt att han gör det för att kämpa mot populism och främlingsfientlighet.
Tidigare brukade presidentkandidater som hånades för att de ställde upp trots att de inte hade en chans till framgång påpeka att valet ger dem en chans att delta i samhällsdebatten, att göra sin röst hörd.
Det kan väl inte vara en så stor uppoffring för en politiker?