Okategoriserade

Självgoda hycklare

5 feb , 2017, 09.00 Marianne Lydén

 

“Det är logiskt, men dessvärre naivt, att förutsätta att katoliken Soini, som gör ett stort nummer av att han är kristen, skulle reflektera över sin påves budskap. Det har han ju alldeles tydligt inte gjort och det gör honom till en hycklare i påvens ögon.”

Artikeln har publicerats i HBL 5.2

Januari är så lågsäsong det kan bli för turismen i Rom. Jag var där och passade på att kolla hur lågsäsongen syns i Peterskyrkan.

Det fanns inga köer ens vid säkerhetskontrollen och kyrkan var halvtom. Jag såg till exempel för första gången golvet ordentligt och fick en bättre uppfattning av hur väldigt allt är, vilket man ju inte får när stället är fyllt till bristningsgränsen. Stämningen var naturligtvis också en annan än när turister hojtar till varandra och tränger sig fram för att låta mobilkamerorna blixtra när selfies och andra bilder ska tas.

Turistreklam ska det här ändå inte handla om. Stämningen fick mig att tänka på vad påven Franciskus hunnit säga och göra efter att han trädde till. Och ställa det i relation till hur många tidigare påvar utövat sin makt.

Kyrkan har välsignat svärdsmission, tortyr och olika slags förtryck, bland annat av medmänniskor med “fel” religion.

Påven Franciskus tar däremot kraftigt ställning i vår tids kanske största tragedi, flyktingkrisen, med över 60 miljoner människor på flykt undan livsfara, medmänniskor som det välmående Europa inte vill ha.

Han har ondgjort sig över kallsinniga människor som utan att blinka byter TV-kanal för att slippa höra flyktingars böner om hjälp, om “avvisandets bittra ättika”, om “likgiltighetens bedövande tystnad” och om egoismen hos dem som tycker att de inte ska behöva störas av situationen. (Av någon anledning kommer jag här att tänka på de tolkun ihmiset, de “sansade människor” som president Sauli Niinistö hyllar för att de ser två motpoler som de inte vill välja mellan.)

I oktober i fjol berättade Franciskus för en delegation tyska katoliker och lutheraner att det är hyckleri att kalla sig kristen och samtidigt fösa bort flyktingar, muslimska och andra, främlingar överlag som ber om hjälp. Du kan inte kalla dig kristen och avvisa flyktingar, var påvens budskap. Uttalandet blir mer aktuellt hela tiden.

Det är logiskt, men dessvärre naivt, att förutsätta att katoliken Soini, som gör ett stort nummer av att han är kristen, skulle reflektera över sin påves budskap. Det har han alldeles tydligt inte gjort och det gör honom till en hycklare i påvens ögon. Saken blir inte bättre av att en lång rad politiker världen över som kallar sig kristna kan placeras i samma kategori.

Soini har ju låtit Jussi Halla-aho utstaka Sannfinländarnas flyktingpolitik, som sedan hela regeringen omfattat. Den har absolut ingenting att göra med det som påven pläderar för, som medmänsklighet och barmhärtighet. Att Halla-aho är ateist spelar ingen roll i sammanhanget, annat än att han inte styrs av någon religiös övertygelse när han predikar främlingsfientlighetens budskap.

När nu Soini tillsammans med Halla-ahobeundraren Laura Huhtasaari och Kristdemokraternas Antero Laukkanen deltar i den traditionella bönefrukosten i Washington är det intressant att notera att Soini tillbakavisar kritik mot Trumps bönefrukost, som den också kallas, med att det råder religionsfrihet i Finland.

Intressant är också att bönefrukostveteranen Antero Laukkanen inför resan konstaterade att Donald Trump veterligen är den enda amerikanska president som inte offentligt sagt att han är kristen och att Trumps inreseförbud, som särskilt drabbar muslimer, har fått många att ifrågasätta hans övertygelse.

Själv påpekade Laukkanen, möjligen ovetande om att han lät som Franciskus, att det kristna budskapet är att man ska hjälpa främlingar och absolut inte avvisa människor i nöd.

Och varför nu så mycket text om påven? Helt enkelt för att Franciskus är rätt man på rätt plats i rätt tid. Med någon annan med andra prioriteringar i ämbetet kunde det vara väldigt tyst på den här fronten.

Det bör kanske påpekas att påven är en av världens mäktigaste opinionsbildare, så det borde ju vara välkommet för alla som motarbetar rasism och omänsklig behandling av asylsökande att ha en så inflytelserik förespråkare för sina åsikter. Särskilt som hans linje kritiseras inom de egna leden och många politiker av taktiska skäl väljer att tiga ihjäl hans budskap helt enkelt för att det förpliktar till så mycket mer än läpparnas bekännelse.

Ändå stöter man ofta på texter där personer och instanser diskvalificeras i kampen för att man anser att de tycker fel i vissa andra viktiga frågor.

Det här gäller i viss mån också den lutherska kyrkan i Finland, som inte riktigt duger för alla som bundsförvant, trots sitt fantastiska jobb för att hjälpa asylsökande i nöd.

Dessvärre är det kanske inte till maximal nytta för själva saken att hållas i sin rödgröna bubbla, där man kan göra narr av andras övertygelse och dela nyheter om Donald Trumps senaste idiotier och om Kanadas premiärminister Justin Trudeau. Missförstå mig inte, Trudeaus insats är oerhört viktig. Också han är ju verkligen rätt man på rätt plats i rätt tid.

Det är bara det att i den kanske viktigaste kampen just nu, den som handlar om mänskliga rättigheter och liv och död för dem som tvingas fly, börjar vara för sent att vara alltför fin i kanterna och slänga hela paketet när någonting i det inte passar ihop med de egna åsikterna och man är obekväm med en del inflytelserika bundsförvanter. Eller värre, för att samarbetet inte anses politiskt opportunt. Som när också många internationella företagsledare och en del politiska motståndare sällar sig till fronten.

Att göra fronten så bred som möjligt världen över och få ihop en maximalt stor och högljudd kör är förstås det effektivaste sättet att få ut budskapet. Det kan rentav påverka utvecklingen i ett läge när det finns en uppenbar risk för att pendeln svänger för långt. Alldeles som den gjorde för åttio år sedan.

, , , , , , , ,

Läs också

Kommenteringen är stängd.