Okategoriserade

Sannfinländarna dyker men än sen då?

5 Nov , 2016, 09.00 Marianne Lydén

 

”Det som är höljt i dunkel är om SDP, Centern eller Samlingspartiet skulle välja att ta med det parti som krympt med hälften och koncentrerar sig på en allt mer främlingsfientlig agenda.”

Artikeln har publicerats i HBL 5.11

Juha Sipiläs kabinett har snart regerat i ett och ett halvt år och många opinionsmätningar har redan publicerats. De har visat på trender, som partier som ligger risigt till har kunnat bortförklara med att opinionsmätningar nu bara är opinionsmätningar. Ändå har vi kunnat se klara tecken på att nervositeten stiger bland politikerna.

Kommunalvalet närmar sig och med det den första opinionsmätningen som inte kan viftas bort med det argumentet, även om det då handlar om att välja politiker som ska sköta hemkommunens angelägenheter och inte rikets.

Kommunalvalet har ju alltid tillmätts en viss rikspolitisk betydelse och den här gången verkar inte bli något undantag. Partierna presenterar sina riksomfattande kommunalpolitiska målsättningar och partiledardebatter ordnas.

Resultatet i vårens kommunalval kan rentav ges större rikspolitisk betydelse än tidigare. YLE:s första partiledardebatt inleddes med en lång diskussion om säkerhetspolitik och det var partiledarna ivrigt med på, trots att de fullmäktigeförsamlingar som ska väljas inte har någonting alls med de frågorna att skaffa.

Framför allt är kommunalvalet är det första val som hålls efter att den nuvarande regeringen trädde till. Det blir därför den första riktiga popularitetsmätaren för en regering med en bas som är unik och en politik som bedrivs på annat sätt än tidigare (härmed inget sagt om innehållet i politiken).

Finland har till exempel inte tidigare haft en regering bestående av enbart tre stora partier av fyra med populistpartiet som ett av dem. Väljarna har inte tidigare kunnat bedöma Sannfinländarnas insats i regeringen. Och beredning och beslutsgång har nog inte tidigare skötts som Sipiläs ministär gör.

Den stora förändringen på partikartan kom ju i valet 2011, då vi fick fyra stora partier i stället för tre. Efter det har kommunalval hållits 2012, Europaparlamentsval 2014 och riksdagsval 2015, alla med Sannfinländarna i en för ett populistparti fördelaktig oppositionsställning. Sannfinländarna har varje gång hållit positionen som ett av de fyra stora partierna. Sämst gick det 2012, då man ännu inte hade hunnit bygga upp en fungerande partiapparat i kommunerna.

Sipiläs regering bygger på att Centern, Sannfinländarna och Samlingspartiet ensamma har klar majoritet i riksdagen. Därför kunde han ta med Sannfinländarna och lämna bort alla mindre partier som bara skulle ha stökat till hans ritningar. Dåliga erfarenheter av en brokig mångpartiregering fanns det nog av från Katainen-Stubbregeringes tid. Socialdemokraterna i stället för Samlingspartiet skulle också ha räckt till för en klar majoritet, men partiets brakförlust gjorde att regeringsdörren kunde stängas för dem.

Nu visar opinionsmätning efter opinionsmätning att den nuvarande regeringsbasen inte längre har majoritet i riksdagen. Mätningar kan avfärdas, men om trenden syns i kommunalvalet går det inte lika lätt. Givetvis kan regeringspolitikerna säga att det valresultatet inte handlar om rikspolitik och inte kommer vi att se några konkreta följder, men nervositeten i kulisserna stiger garanterat.

Frågan är vad det betyder om vi efter nästa riksdagsval ser en återgång till den gamla partikartan med tre stora, SDP, Centern och Samlingspartiet, som inför val leker kurragömma om regeringsbasen, medan de mindre partierna väntar på att höras. Hur som helst blir den nuvarande basen då i praktiken omöjlig, främst på grund av Sannfinländarnas gallupras.

Den som bildar regering, är det sedan SDP, Centern eller Samlingspartiet, måste välja annorlunda än Sipilä gjorde för ett och ett halvt år sedan.

I något skede höll De gröna på att närma sig tättrion, men trots att väljarstödet fortfarande är historiskt högt ser partiet nu ut att placera sig som etta i samma mellanstora klass som Vänsterförbundet och Sannfinländarna, medan SFP och KD utgör de små.

Allt klarare blir det att SDP ses som huvudalternativet. Den oro som man känner inom den offentliga sektorn och facket gynnar SDP, som kör med det tunga artilleriet främst mot Samlingspartiet.

Att Antti Rinne föredrar Centern som det andra stora regeringspartiet verkar därför klart. Hur Centern skulle göra är mindre klart. Samlingspartiet har gått högerut sedan Jyrki Katainens dagar, så Centern ses antagligen som den angenämare samarbetspartnern.

Det som är höljt i dunkel är om SDP, Centern eller Samlingspartiet skulle välja att ta med det parti som krympt med hälften och koncentrerar sig på en allt mer främlingsfientlig agenda.

SDP har ju tackat nej till sin veteranpolitiker Erkki Tuomiojas förslag om att före valet bilda en front som driver ett alternativ som helt skulle ändra den nuvarande regeringens politik. Det som till och med tydligare sticker ut än nedskärningspolitiken är nog regeringens invandringspolitik, designad av Jussi Halla-aho.

I och för sig sade inget annat oppositionsparti entydigt ja till förslaget heller, men de mindre oppositionspartierna har en klarare linje i invandringspolitiken än SDP.

Centern och Samlingspartiet tycks inte ha haft några problem med att med hull och hår svälja den sannfinländska främlingsfientliga agendan i asylpolitiken. Frågan är ändå om det längre är värt att ta med Sannfinländarna för den sakens skull. Nästa gång borde det ju bli lättare att få ihop en majoritet i riksdagen utan dem. Om de lämnas utanför blir det intressant att se om den omänskliga linjen alls mjuknar. Antagligen inte, befarar jag.

För SDP:s del borde det inte vara för mycket begärt att de i god tid berättar för väljarna var de står i invandringspolitiken, som ju vid sidan av ekonomin kommer att vara den stora politiska frågan länge ännu. Nästa regering kan faktiskt välja mellan att låta de mörka krafternas invandringspolitik fortsätta, eller att styra en helt annan väg, med principer och avtal om internationell solidaritet, mänskliga rättigheter och antirasism som det avgörande.

, , , , , , , , ,

Läs också

Kommenteringen är stängd.