”Vi har å ena sidan Slushgrabbar som regeringen höjer till skyarna som fosterlandets räddare och å andra sidan kvinnor vars jobb att hjälpa kvinnor att förlossa nya människor till världen ses som en belastning för fosterlandet. Kan symboliken vara tydligare?”
Uppstartevenemanget Slush drar snart igång igen och dit kommer alla som anser sig veta vad som är framtidens melodi att vallfärda. Slush har blivit en helig ko som man bara måste hajpa om man inte vill känna sig hopplöst gammalmodig.
Fast helig ko är kanske inte riktigt rätt etikett. Rätt är den i den mening ordboken anger, något som är upphöjt och inte får offras, men tittar man på kretsen kring Slush och evenemangets stjärnor är det nog inte fråga om någon ko.
Bilderna från fjolårets evenemang visar den ena all-male-panelen efter den andra och bland stjärnorna som uppträder i år lyser kvinnorna mest med sin frånvaro.
Den massiva manliga majoriteten bland dem som lyfts fram som förebilder kan viftas bort som ett icke-problem med det vanliga argumentet, att det är nu bara har blivit så eftersom kompetensen har avgjort. Kan så vara, det är tant Blomsterhatt inte kompetent att avgöra, och det fantastiska jobb kretsen kring Slush gjort för att främja företagsamhet och skapa jobb inom sin nisch ska inte på något sätt förringas.
Det som fick mig att ta fram genusglasögonen var hur kretsen kring Slush agerade i samband med fackets storprotest mot regeringens sparpaket som hårdast drabbar branscher med låg lön och kvinnlig majoritet.
Som känt planerades en motaktion, ett ”talko mot strejken”, för att hålla samhällets hjul rullande. Slush styrelseordförande Ilkka Kivimäki förklarade för Kauppalehti att det inom Slushsamfundet finns så ”kunniga typer att man lätt kan skaka fram hundra organisatörer för att lindra protestens skadeeffekter”.
Motaktionen avblåstes snabbt som ett dåligt skämt när Slush roll som opolitisk aktör ifrågasattes. Kvar blev ändå bilden av ett arrogant grabbgäng. För nog visar det på något slags hybris att deklarera att det är lätt som en plätt att sköta det som de där knegarna jobbar med varje dag och därmed förlöjliga protesten mot nedskärningar för dem med låga inkomster, människor som hör till fackföreningar.
Tunnelseende män som ser sitt jobb som viktigast i världen och inte begriper sig på andras är ändå inget att hänga upp sig på. Annat är det när Slushevenemangets stora beundrare SSS-regeringen går på i samma spår.
Vad som komma skulle såg man genast när Juha Sipilä hade fått ihop sin regering och presenterade listan på anpassningsåtgärder. Nu har den senaste nedskärningslistan definitivt klargjort vad regeringen uppfattar som värdefullt arbete som ska stödjas på alla sätt och vad som är arbete som belastar ekonomin så att det värdefulla inte kan stödjas tillräckligt.
I sitt beramade tv-tal besvarade ju Sipilä frågan om hur nedskärningar i sjukskötarnas och polisernas söndagsersättningar förbättrar exportens konkurrenskraft med att det märkbart minskar de offentliga utgifterna så att man kan sänka arbetsgivarnas socialskyddsavgift.
Poliser och sjukskötare har alltså jobb som regeringen främst betraktar som en belastning för ekonomin. Ser man det så är alla jobb inom den offentliga sektorn en belastning.
Visst behövs förändringar inom den offentliga sektorn, men här handlar det om funktioner som utgör grunden för välfärdssamhället. Att upprätthålla dem på ett anständigt sätt har liksom ingått i ritningarna. Om avsikten är att rasera grunden anses det tydligen effektivt att framställa försvararna som sura tanter som försvarar en modell som är passé.
Regeringens tvångslagar straffar både män och kvinnor, men flertalet av dem som drabbas hårdast är lågavlönade kvinnor. Uträkningar visar att den yrkeskår som drabbas allra hårdast är barnmorskorna. De är i allmänhet kvinnor.
Vi har å ena sidan Slushgrabbar som regeringen höjer till skyarna som fosterlandets räddare och å andra sidan kvinnor vars jobb att hjälpa kvinnor att förlossa nya människor till världen ses som en belastning för fosterlandet. Kan symboliken vara tydligare?
I och för sig visste vi redan att jämställdhetsfrågan är en blind fläck för Juha Sipilä. All-male-panels är ett icke-problem och hans aningslösa kommentar om dem är att han ”hade trott att vuxna män kan komma överens” (om samhällsfördraget). Krav på könskonsekvensbedömning av sparåtgärderna viftar han gång på gång bort. Dylika bedömninar är ovidkommande och kan bra skjutas på framtiden. Det står ju i regeringsprogrammet att män och kvinnor är jämställda. Punkt.
85 professorer befarade i somras att regeringens politik leder till att jämställdhetsutvecklingen stannar upp. Risken är nu överhängande att den tar långa kliv tillbaka.
Det här är illa nog, men struntar man i jämställdheten brukar man också strunta i jämlikheten överlag. Också den tesen har regeringen redan bevisat.
Och inte nog med det. Vad sker med med synen på vad som är värdefullt arbete när människor som jobbar med att ta hand om andra människor stämplas som en belastning för nationalekonomin?
Till slut en liten påminnelse: Både Slushgrabbar och regeringsgubbar har faktiskt fått hjälp till världen av barnmorskor.
Artikeln har publicerats i HBL 27.9
barnmorskor, Jämställdhet, Juha Sipilä, Slush, välfärdssamhället