“Problemet är att de traditionella partierna och parlamentsgrupperna velar och inte förmår fatta beslut om hur flyktingkrisen hållbart ska hanteras av EU, än mindre beslut som är i linje med EU:s ideal.”
Det skulle inte förvåna mig om champagnekorkarna smällde på partikansliet på Apollogatan efter att Centerns veteranpolitiker Paavo Väyrynen berättat att han är besviken på sitt parti och lämnar alla partirelaterade förtroendeuppgifter i Finland. I längden måste det ju vara frustrerande med en ex-partiordförande som inte begriper att han inte kan diktera partiets politik och ministerutnämningar.
Väyrynen håller ändå fast vid uppdraget som Centerns Europaparlamentariker. Hans skötsel av uppdraget väcker blandade känslor i partiet.
Centerns parlamentariker hör i likhet med SFP:s Nils Torvalds till den liberala parlamentsgruppen ALDE. När det begav sig var det uttryckligen Väyrynen som ville att Centern som ett av de tre stora partierna i Finland skulle lotsas in i en av de etablerade större parlamentsgrupperna. För Samlingspartiet fanns ju den konservativa familjen, som är organiserad i EPP och för Socialdemokraterna S&D.
Under årens lopp har Väyrynen dessvärre kommit underfund med att den liberala gruppen är liberal. Det gör honom väldigt missnöjd och syns i hans inofficiella rekord i att sätta sig på tvären i gruppens arbete i parlamentet.
Väyrynens missnöje med ALDE handlar framför allt om att gruppen inte slagit in på hans väg i kampen mot euron och federalismen. Inte heller passar hans inställning till flyktingarna in. Väyrynen talar om “olagliga” flyktingar och vill skicka dem som riskerar livet i båtar över Medelhavet tillbaka dit de kom från.
Väyrynen är inte den enda i sitt slag. Beträffande de här så kallade “nya” frågorna, hanteringen av eurokrisen och flyktingkrisen, är de etablerade parlamentsgrupperna i varierande grad splittrade.
En utväg om man vill ha likasinnade omkring sig är att göra som Väyrynen och den italienska parlamentarikern Fabio Castaldo. De grundade ifjol Freedom of Choice, en tvärpolitisk grupp utan officiell status, med främsta syfte att driva på valfrihet beträffande euron och kämpa mot unionens federalister. Inga extremister sägs vara välkomna i gruppen.
Intressant är att gruppen, förutom Väyrynen själv och partikamraten Hannu Takkula, mest lockat till sig medlemmar i parlamentsgrupper där en njugg inställning till flyktingar i nöd råder.
Sannfinländarna hör nuförtiden till gruppen ECR, som domineras av det brittiska Konservativa partiet. Gruppen är starkt eurokritisk med en mer moderat kritisk inställning till invandring. Vad främlingsfientlighetens ikon Jussi Halla-aho har här att göra skulle vara ett mysterium om inte det var så att maktpolitiken styrde gruppvalet. Till Väyrynens diskussionsklubb torde han inte bjudas in. Däremot har Sannfinländarnas andra parlamentariker Pirkko Ruohonen-Lerner redan anslutit sig.
I klubben ingår också de fem avhopparna från Alternativ för Tyskland. Partiet AfD sprack ju i somras och de som mer ville fokusera på motståndet mot euron och mindre på hätsk främlingsfientlighet bildade en egen grupp inom ECR.
Gruppen EFDD, dit Sannfinländarna tidigare hörde, är betydligt mer anti-EU och “invandringskritisk” än ECR. Här finns brittiska självständighetspartiet UKIP och Sverigedemokraterna. Hit hör också Väyrynens parhäst Castaldo och de andra parlamentarikerna från populistpartiet Fem Stjärnor. Väyrynen gläds i sin blogg åt att kontaktgruppen nu har 25 parlamentariker från fyra länder.
EU-parlamentets uttalade rasister och nazister är förpassade till kategorin grupplösa. Där var det nära att valets storsegrare Marine le Pens Front National skulle hamna, men efter många om och men fick hon ihop gruppen Nationernas och Friheternas Europa. I ENF-gruppen ingår förutom Front National bland annat italienska Lega Nord, de nederländska och österrikiska Frihetsparierna och belgiska Vlaams Belang.
Parlamentet har nu med ENF en grupp där svaren är enkla och alla är eniga i sin hätska flykting- och invandrarfientlighet och antifederalism. Gruppen må vara parlamentets minsta, men enighet är ofta effektivare än spridda röster från flera parlamentsgrupper.
Diskussionsgrupper som Väyrynens kan ha en funktion som plattform för en moderatare kritik, men rättar inte till det som är problemet och ger främlingsfientligheten näring. Problemet är att de traditionella partierna och parlamentsgrupperna velar och inte förmår fatta beslut om hur flyktingkrisen hållbart ska hanteras av EU, än mindre beslut som är i linje med EU:s ideal.
"invandringskritisk", Centern, Europaparlamentet, Fabio Castaldo, flyktingkrisen, Jussi Halla-Aho, Liberal, Marine Le Pen, Nils Torvalds, Paavo Väyrynen, Pirkko Ruohonen-Lerener, Sannfinländarna