Okategoriserade

När hatet kom

24 apr , 2016, 14.49 Marianne Lydén

 

“Politikerna är nog medvetna om den nationella politikens begränsningar, men samtidigt verkar många se det hatiska attitydklimatet som ett separat fenomen, ett fenomen som stjäl tid och uppmärksamhet från den ’riktiga’ politiken.”

Artikeln har publicerats i HBL 24.4.

En natt i januari när termometern kröp ner till minus tjugofem sökte sig en grupp bostadslösa till servicecentret på Sanduddsgatan i Helsingfors och bad om skydd mot kylan. Ingen släpptes in.

Omänskligt, kan man tycka, men Helsingfors byråkrater hänvisar till paragrafer enligt vilka servicecentret i fråga inte behöver öppna dörrarna för fel slags människor. Det ska vara helsingforsare och inte östeuropeiska romer, vilket de här människorna var.

Biträdande justitieombudsmannen utreder saken med anledning av klagomål om stadens agerande, men i nätdebatten vet man att inga utredningar behövs. Vi har inget ansvar för snyltare utifrån. De kan åka hem med sina köldskador. Ungefär så lyder pöbelns dom.

Samma slags “debattörer” hejade på socialdemokraten Kari Rajamäki när han under den förra riksdagsperiodens sista virriga dagar lyckades torpedera lagförslaget om sjukvård för papperslösa människor.

Inget överraskande i någondera fallen. Hela invandringsdebatten är fylld till brädden av känslokyla och hat. De orden kanske bäst beskriver dagens attitydklimat.

Paavo Arhinmäki minns i en intervju för Svenska Yle hur hatet kom in i samhällsdebatten. Vänsterförbundets avgående ordförande såg förändringen komma när han inför valet 2011 förde kampanj på pubar och i förorter. Där frodades ett hat som han inte hade sett tidigare, hat mot olika slags minoriteter, som invandrare och svenskspråkiga, rent rasistiskt hat och hat mot kvinnor.

I och för sig hade hatet nog funnits där långt tidigare, men det var förmodligen inte så utbrett och framför allt var det inte så synligt förrän utvecklingen eskalerade. Det skedde under den tid Arhinmäki talar om. I takt med Timo Soinis triumftåg.

Det lär inte på ett tag bli något nytt triumftåg för Sannfinländarna, men hatet har rotat sig i samhällsdebatten och sätter sin prägel på attitydklimatet.

Den ekonomiska krisen i kombination med att fler asylsökande än någonsin sökt sig till Finland har inte precis dämpat diskussionen.

Arhinmäki har andra orsaker än attitydklimatet till sitt beslut att lämna partiordförandeposten, men han betonar att den hatfyllda atmosfären gjort jobbet tungt.

Andra toppolitiker har också uttryckt sin oro över attitydklimatet, men som orsak till att man slutar anges framför allt frustration över hur svårt det har blivit att få någonting vettigt gjort i politiken.

Som när Carl Haglund för en månad sedan i intervjuer i HBL och Helsingin Sanomat berättade att han inte längre vill leda SFP för att han tappat tilltron till politiken.Han vittnade om ministrarnas oförmåga att fatta beslut och om att “ det sattes knivar i varandras ryggar”, att “det fanns en del som försökte sabotera mer än bygga upp”.

I en kommentar till Haglunds beslut pekade statsvetarprofessorn Göran Djupsund på Sannfinländarna som den bakomliggande orsaken till Haglunds frustrationen med politiken. Populismens, det vill säga Sannfinländarnas, valframgångar har åstadkommit den nya situationen, menar han.

Framgångarna har fått andra partier att av rädsla för att förlora röster ge utrymme för populism, bli lite sannfinländska, liksom. Populistisk poängplockning är ju sedan inte den bästa taktiken för att få samarbetet att fungera.

Förra näringsministern Jan Vapaavuori (Saml) skriver i sin färska bok om hur den sannfinländska skrällen 2011 lyfte fram en inneboende sannfinländskhet i alla partier. Han ser det som betydligt värre att hela partisystemet “sannfinlandiseras” än att det finns ett klart urskiljbart populistparti.

Går man djupare så finner man globaliseringen som den främsta orsaken till “sannfinlandiseringen”. Globaliseringen kringskär den nationella politikens möjligheter och det skapar grogrund för populism med politiker som erbjuder enkla men falska lösningar på problemen.

Politikerna är nog medvetna om den nationella politikens begränsningar, men samtidigt verkar många se det hatiska attitydklimatet som ett separat fenomen, ett fenomen som stjäl tid och uppmärksamhet från den “riktiga” politiken.

Se bara på statsminister Juha Sipiläs uppsyn när han pressas på kommentarer till rasism och främlingsfientlighet. Det står nästan skrivet i pannan på honom att han helst skulle befinna sig någon annanstans där han kan jobba med viktigare saker, som konkurrenskraftspaket och strukturreformer.

Vänsteroppositionen satsar alla krafter på att bekämpa SSS-regeringens hårda högerpolitik, som anses gynna de rika och starka och utarma de fattiga och svaga. Arhinmäki säger i Yleintervjun att borgare som Haglund och Vapaavuori i själva verket skulle vilja föra en ännu hårdare högerpolitik.

I samma intervjuserie kontrar Haglund, som ju också sitter på oppositionsbänken, med att det pågår en ideologisk kamp. Den kampen förs om det stora problemet, den växande statsskulden, som vänstern enligt Haglund bekymmerfritt vill vältra i famnen på kommande generationer.

Den här ideologiska kampen är det legitimt att föra. Det kallas för politik. De här två herrarna borde ändå inte ha några problem att enas i en verkligt viktig kamp, kampen mot hatets ideologi. I själva verket borde ingen partiledare ha problem med med det. Förutom den som gynnats av det framväxande hatet, förstås.

, , , , , , , ,

Läs också

Kommenteringen är stängd.