“Ideologin blir då att vi är så toleranta att vi tolererar också intoleranta bara de tillhör rätt grupp.”
Artikeln har publicerats i HBL 15.5.
Fel middagssällskap och ett uteblivet handslag utlöste den kanske värsta krisen någonsin för det svenska Miljöpartiet. Så kan det gå om politiker glömmer bort varför deras partier finns till.
Det som hände var ju att det kom fram att Mehmet Kaplan, Miljöpartiets bostadsminister i Löfvenregeringen, hade ätit middag med medlemmar i Grå vargarna, en turkisk högerextrem och ultranationalistisk organisation som står bakom en rad politiska attentat och mord. I middagssällskapet ingick också Kaplans tidigare bekanta från den islamistiska organisationen Milli Görüs.
Middagen i det dubiösa sällskapet satte bollen i rullning och när Svenska Dagbladet några dagar senare lyfte fram en gammal TV-intervju där Kaplan jämför Israels agerande mot Palestina med nazisternas behandling av judarna var det kört. Kaplan tvingades avgå.
Yasri Khan hade i likhet med partibrodern Kaplan länge medvind i Miljöpartiet och var med partiledningens benägna bistånd på väg in i partistyrelsen. TV4 intervjuade honom om Kaplans avgång och i samband med det vägrade han att ta den kvinnliga reportern i hand. I stället hälsade han, som han brukar på kvinnor som inte hör till familjen, med handen över hjärtat. Motiveringen var hans muslimska uppfostran, som gör att han ser fysisk beröring med det motsatta könet som alltför intimt. Det blev naturligtvis stor uppståndelse och Khan meddelade sårat att han lämnar Miljöpartiet och sina politiska uppdrag.
I samband med nomineringen till partistyrelsen sade Khan, svensk medborgare och född i Stockholm, till Svenska Dagbladet att han “inte har några planer på att försvenska sina sociala vanor bara för att göra politisk karriär”. Det uttalandet illustrerar rätt bra varför det gick snett.
Khan kan som privatperson och i sin nuvarande roll som generalsekreterare för Svenska muslimer för fred och rättvisa, organisationen han var med om att grunda tillsammans med Kaplan, hälsa på folk hur han vill. Han är inte till en sämre eller bättre svensk för det.
I en västerländsk demokrati får man tycka att könssegrering är Guds vilja, att vissa människor är sämre än andra, att Erdogan stärker demokratin i Turkiet, att hela den västerländska demokratin är djävulens påfund, eller så kan man tycka tvärtom. Man får tro på Gud eller låta bli på vilket sätt man vill. Allt går an,bara handlingarna håller sig inom lagens ramar. Det är det fina med västerländska demokratier.
Men. Som politiker ska man omfatta åtminstone de centrala principerna för det parti man vill göra karriär inom. Omvänt ska partiets ledare inte lyfta fram krafter som bevisligen inte omfattar principerna. Det känns genant att påminna om det, men det är faktiskt så att partier per definition finns till för att utveckla samhället i en viss riktning enligt principer som slagits fast av partimedlemmarna.
Miljöpartiet yvs över att vara det toleranta och feministiska Sveriges mest toleranta och feministiska parti. Partiet har program där det kryllar av krav på jämställdhetsintegration och genuspedagogik. Ändå kan Miljöpartiets språkrör Gustav Fridolin sitta i TV-studion och säga att han inte förstod “hur kränkande många kvinnor upplevde hans (Khans) sätt att hälsa och vara”. Någon konflikt mellan Mehmet Kaplans värderingar och partiets noterar han inte heller.
Det ofattbara händelseförloppet har fått dem som ser islamiseringsspöken överallt att på fullt allvar hävda att det är fråga om ISIS pågående infiltration av de rödgröna partierna inte bara i Sverige utan också i Finland, där Sannfinländarnas Olli Immonen har passat på att marknadsföra sin islamofobi.
Å andra sidan verkar en del av dem som ser ett islamofobiskt drev bakom uppståndelsen kring Kaplan och Khan låta det faktum att herrarna tillhör gruppen muslimer överskugga det faktum att de gjort bort sig som politiker för Miljöpartiet. Eftersom islamofobi finns och muslimer är utsatta vill man tydligen inte kritisera muslimska politiker på samma sätt som andra, även om man då gör sig skyldig till det man kritiserar islamofoberna för. Man ser muslimer som en grupp och inte som individer med olika åsikter.
Mest handlar det nog om att partier i jakten på röster helt enkelt tappar den ideologiska tråden. Miljöpartiets väljare är för tolerans, mänskliga rättigheter och jämställdhet och då ser det ju bra ut att lyfta fram personer med invandrarbakgrund. Fel blir det om personerna i fråga inte lyfts fram för att de förväntas driva partiets politik utan för att de har invandrarbakgrund. Ideologin blir då att vi är så toleranta att vi tolererar också intoleranta bara de tillhör rätt grupp.
De finländska gröna har glid under galoscherna och någon motsvarande självförvållad kris är inte sannolik. I partiets nättidning Vihreä Lanka skriver Annakaisa Suni om hur Miljöpartiet inte med bibehållen trovärdighet kunde behålla en politiker med Yasri Khans kvinnosyn.
Eldfängda gröna åsikter om månggifte har tidvis lyfts fram i offentligheten, men moderpartiet har tagit avstånd från ungdomsförbundets krav på att flera personer än två ska kunna ingå äktenskap. Fast för Ozan Yanars del kan man ju undra vad han anser i dag. Han ledde ungdomsförbundet när han valdes in i riksdagen. Hur han än tycker står åsikten i alla fall inte i någon allvarlig konflikt med partiets ideologi, vilket ju var fallet med Kaplan och Khan.
Det finns i och för sig ett finländskt exempel på hur det kan gå när man tappar den ideologiska tråden. Samlingspartiet lanserade sig för ett antal år sedan som partiet med stora öron. Öron som lyssnar för att få svar på frågan vad vill ni att vi ska tycka? Nu är partiet i kris, väljarstödet dalar, partiets ordförande sitter löst och ingen tycks riktigt ha klart för sig vad partiets egen berättelse är. EVA-chefen Matti Apunen skriver i en kolumn i Helsingin Sanomat att Samlingspartiet söker en räddare i nöden, men att partiet i själva verket saknar ett mål. Därför är Samlingspartiet i kris.
Annakaisa Suni, De gröna, islamofobi, Matti Apunen, Mehmet Kaplan, Miljöpartiet, Muslimer, Olli Immonen, Yasri Khan