Okategoriserade

Kvinnor från höger och vänster

27 maj , 2016, 17.09 Marianne Lydén

 

Få tvivlar väl på att det blir annat än en promenadseger för Anna-Maja Henriksson i ordförandevalet på SFP:s partidag i juni. Ksf Medias enkät antyder rentav att hon är så överlägsen att en valomgång räcker.

Motkandidaterna Ida Schauman och Anders Adlercreutz tvivlar antagligen inte heller på utgången, men så är de också främst med i leken för att få synlighet med tanke på kommande riksdags- och ministerval.

Ordförandevalet är sällan dramatiskt på SFP:s partidag, eftersom partiets bakgrundskrafter i god tid har brukat bestämma vem det ska bli. Informationen om handpåläggningen har sedan spritts ut på partifältet. Så var fallet med Carl Haglund, med Stefan Wallin och med en lång rad andra.

Tidigare ansågs flera ordförandekandidater inte vara någon nödvändighet. När Ole Norrback skulle väljas till ordförande på partidagen 1990 bestämde sig ändå “kvinnan från höger” Elisabeth Rehn att också ställa upp. Norrback valdes som planerat, men Rehn lär aldrig ha fått förlåtelse för tilltaget. Om det talar SFP:s agerande i presidentvalet 1994 sitt tydliga språk.

Det har heller inte varit comme-il-faut att utmana en sittande partiordförande. När Astrid Thors utmanade Jan-Erik Enestam på partidagen 2002 var det dramatiskt så det förslog. Bland Enestams stödtrupper var man närmast chockade över det passionerade engagemanget för Thors. När valresultatet tillkännagavs – knapp förlust för Thors – kämpade både Thors själv och många av hennes anhängare med tårarna.

Thors fick sedan vänta länge på en ministerpost och frågan är om migrationsministerportföljen hon hade i Matti Vanhanens regering kan betraktas som en gottgörelse. Hon fick ju agera spottkopp för de framstormande “invandringskritikerna”, mordhotades och förlöjligades i riksdagsdebatter.

När Henriksson tävlade och förlorade mot Haglund 2012 var kampanjen städad på ytan, men i kulisserna vittnade partidagsdelegater om hårdför påtryckning till förmån för Haglund. Anmärkningsvärt var också att Kvinnoförbundet inte var särskilt engagerat för Henriksson, åtminstone inte i jämförelse med SU:s drive för sin kandidat Haglund.

Den här gången handlar den troliga bristen på dramatik inte om att partietablissemanget redan skulle ha bestämt sig för Henriksson, utan om att hennes politiska meriter är överlägsna. Det finns bara en annan erfaren riksdagsledamot med också ministererfarenhet och hon har tackat nej till äran.

Därför är det också kanske mer relevant att jämföra Anna-Maja Henrikssons politiska profil med Carl Haglunds och inte med motkandidaternas. Haglund må tycka illa om höger- och vänsterstämplar, men klart är nog att han i synen på den ekonomiska politiken och socialpolitiken är mer högersinnad än Henriksson.

Den mer socialliberala framtoningen skulle göra det lättare för Henriksson än det hade varit för föregångarna att trivas i en regering som leds av Socialdemokraterna. Och vad som är viktigare: Socialdemokraterna lär ha det betydligt lättare för Henriksson än de hade för Haglund respektive Wallin.

När det gäller toleransfrågor råder det inget tvivel om att SFP:s linje fortsätter som förut. Frågan är vad det betyder i kommande regeringsbildningar. Henriksson riktade i torsdagens kandidatdebatt rätt frän kritik mot statsminister Juha Sipilä, som enligt henne inte tagit det ansvar som statsministern har för hur Finlands EU-politik utformas och ses på av andra länder. Henriksson påpekade att det närmast skett en helomvändning efter den förra regeringen. SSS-regeringen har placerat sig i “fel” sällskap inom unionen och signalerar tydligt att man inte vill vara konstruktiv och jobba för en gemensam lösning av flyktingfrågan.

SSS-partiernas Europapolitik är alltså alls inte i Henrikssons smak. Frågan är om Socialdemokraternas är det och hur en socialdemokratiskt ledd regering skulle formulera sig. Det skulle förstås gälla att veta vilken EU-politik Socialdemokraternas vill ha. Partiordförande Antti Rinne har ju svajat hit och dit i sina uttalanden. Än stöder han regeringens åtstramningar i asylpolitiken, än anklagar han (berättigat) Sannfinländarna för att ge utrymme för rasism.

, , , , , , ,

Läs också

Kommenteringen är stängd.