Journalisternas pudelroll i kalabaliken som Olli Immonens nynazistdoftande Facebookinlägg (varsågod Matti Putkonen, stäm mig om du vill, kan vid behov stå till tjänst med ytterligare material) har kritiserats i otaliga opinionstexter.
Att Sannfinländarnas allt-i-allo hotar med rättsprocesser visar att journalistiken ändå inte gått helt fel, även om det berättar mer om Sannfinländarnas prinsessfasoner och skrämmande syn på mediernas uppgift.
Men visst finns det fog för kritiken. Det allmänna intrycket är ju ett flockbeteende där de ledande politikerna fått sätta agendan. De har bestämt vad de uttalat sig om och när. Följdfrågor har knappt ställts och om de ställts har de snarare gett en lätt utväg än tvingat politikern att förklara sig.
Det är närmast besvärande att se hur lätt vice statsminister Timo Soini får navigera igenom stormen. Samtidigt som statsminister Juha Sipilä kan uttala sig vitt och brett om samhällsfördrag och annat viktigt utan att utsättas för annat än enstaka försök till press på om Immonen.
Och ändå. Det som man kanske inte kommer att tänka på om man aldrig själv försökt pressa fram den där avslöjande kommentaren av en ovillig politiker är att det finns många sätt att göra det besvärligt.
Några i och för sig självklara exempel: Politiker väljer själva om de tar emot samtal. Presskonferenser pågår en begränsad tid och man väljer inte själv när man får mikrofonen och kan ställa sina frågor. På spontana pressträffar skriker journalister ofta i munnen på varandra och då är det bara för politikern att välja vilka frågor man hör.
Det är heller inte så mycket man kan göra om Timo Soini uppmanar en att sluta tjata om detaljer och bara går sin väg när han inte gillar frågorna som ställs. Det handlade också då om rasism och det är flera år sedan och Soini är inte precis mer öppenhjärtig om ämnet i dag.
Jag lyfter på hatten för de nyhetsjournalister som, trots att den allmänna trenden fortfarande är att det är tillräckligt att man får sin egen saftiga one liner av Timo Soini, ser till att de är pålästa så att de kan vara envisa och besvärliga. De finns där, nämligen.