Timo Soinis försök att påverka vem som får skriva vad i kolumner i HBL har med rätta väckt stor uppståndelse.
Ur demokratins synvinkel är det ju faktiskt oerhört (och till all lycka sällsynt) att en makthavare på den här nivån, vice statsminister och utrikesminister, försöker stoppa offentlig kritik av honom själv och det parti han leder.
Föga överraskande har Soinis agerande därför applåderats av få andra än de egna och det mesta har redan sagts i kommentarer och öppna brev till Timo.
Som en av de för Soini misshagliga kolumnisterna har jag ändå ett par tillägg att komma med.
Som orsak till sin bojkott av HBL gav Soini som känt att kolumnister i tidningen insinuerat att han är rasist. Det har åtminstone inte jag gjort, helt enkelt för att det är irrelevant om Soini är rasist eller inte.
I stället har jag försökt belysa den flirt med rasismen som Soini i åratal ägnat sig åt. Han har inte gått till rätta med den rasism som finns i hans parti, utan tillåtit öppet rasistiska uttalanden av sannfinländska politiker. Han har utsett “invandringskritikernas” ikon Jussi Halla-aho till expert på invandringsfrågor och gett honom uppdraget att skriva partiets invandringspolitiska program. Samma Halla-aho som fällts i rätten för hets mot folkgrupp. Programmet är enligt experter oförenligt med grundlagen och likvärdiga mänskliga rättigheter. I takt med Soinis jakt på politisk framgång har ett aggressivt attitydklimat med hatretorik och konkreta hatbrott vuxit fram. Det här är det relevanta.
I HBL:s kolumner och också på ledarplats är det främst olika aspekter på Soinis flirt med rasismen som lyfts fram, men frågor om det besvarar Soini så gott som alltid med att förnärmat utbrista att han då inte är rasist. Det är en medveten taktik. Det är ju så mycket lättare att besvara frågan om han är rasist att han ger svaret trots att frågan inte alls ställs. (Jag menar, tror någon på allvar att en politiker vid sina sinnens fulla bruk skulle svara jakande på frågan?)
Under en av de intervjuer jag gjort med Soini framhärdade jag i mitt ointresse för om han är rasist eller inte och frågade i stället flera gånger vad han tänker göra åt rasismen i partiet. Han uppmanade mig sluta tjata om detaljer och avslutade intervjun.
Det är egentligen ganska ofattbart att man på en bredare front först nu börjar genomskåda Soinis taktik. Jag minns en riksdagsdebatt 2009 som fördes när sannfinländska lokalpolitiker hade uttalat sig genomrasistiskt. Soini ställde sig upp och förklarade med emfas att han inte är rasist och att hans parti inte är rasistiskt. Ingen ställde honom till svars för de sannfinländska politikernas rasism och han fick påfallande mycket beröm för sin rakryggade hållning.
SDP-politikern Liisa Jaakonsaari konstaterade inför skrällen 2011 att Soini i offentligheten behandlades som en präktig bebis. Ojoj, så han växer, sade man förtjust.
Här säger jag bara att bortskämda barn kan vara odrägliga i sina krav på att få bestämma.
Jussi Halla-Aho, kolumnister, Liisa Jaakonsaari, rasism, Timo Soini