“Det är självklart att Soinis beteende väcker frågor om hur det är med sammanhållningen i regeringen och om hur hans uttalanden påverkar Finland. Men Soini kan ju inte bemöta kritik sakligt, utan iklär sig än en gång offerkoftan. Och än en gång sitter offerkoftan lika illa som kostymen han brukar byta till när han beger sig ut bland folket.”
Artikeln har publicerats i HBL 10.7
Måndagens inlägg i Timo Soinis blogg Soinin ploki för tankarna till Henrik Ibsens pjäs Folkets fiende. Blogginlägget har ju rubriken Kansanvihollinen – populisti, eller Folkets fiende – populisten.
Pjäsen skrevs 1882, det vill säga under en tid när diskussionens vågor gick höga i Norge om fördelar och nackdelar med att införa parlamentarisk demokrati. Eliten befarade att det leder till att en dum och obildad majoritet tar över och att den kloka och bildade minoriteten inget kan göra åt den saken.
Folkets fiende uppfördes i fjol på Malmö stadsteater. I recensionerna beskrevs konflikten som en tillspetsad konfrontation mellan sanningslidelse och politisk strategi. Paralleller drogs till kalabaliken som uppstod när Margot Wallström till den svenska exportindustrins förfäran kritiserade Saudiarabiens nonchalerande av mänskliga rättigheter.
Då var det Saudiarabien och de mänskliga rättigheterna. Nu kan den som vill dra paralleller till Brexit.
Ibsen ställer sig varken på elitens sida, eller bortser från demokratins dilemma. Den konkreta konflikten i pjäsen handlar om att en läkare till varje pris vill få ut sanningen om att badvattnet på den lokala badinrättningen är hälsovådligt, medan pamparna vill mörka allt, eftersom ortens välmående är beroende av badinrättningen.
Sanningssägarens ädla motiv fördunklas av att det dumma folket, som han ju ville hjälpa, inte lyssnar på honom, därtill förledda av makthavare och journalister som går i makthavarnas ledband. Han förvandlas till en demokratiföraktande elitist som utmanövreras till marginalen av makteliten.
I Ibsens pjäs finns inga hjältar och inga enkla utvägar. Sällan finns dylika heller på riktigt. Det visar den brittiska folkomröstningen med all önskvärd tydlighet.
Populister skyr komplicerade orsakssammanhang och rubriken till trots var det naturligtvis inte Ibsens Folkets fiende som Soini hade i tankarna när han skrev blogginlägget.
I stället avser han de arma satar som i Sovjetunionen klassades som folkets fiender och gick ett fruktansvärt öde till mötes. Dagens folkfiender i Europeiska Unionen är populisterna, som försvarar folket som inte förstår att rösta som eliten vill har. Populisten, folkets vän, har gjorts till folkets fiende, skriver Soini.
Sedan kommer en lång lista på egenskaper som kan känneteckna en populist. Med finns både tidigare favoriter och nya uttryck; köttätare, bilister, bastubadare, polisongförsedda, korthåriga, knegare… Alla är de farliga för att de inte vet och inte begriper och därför röstar fel. Det hela utmynnar i en ironisk uppmaning att göra dagens goda gärning och ange en populist. Formuleringarna är så märkliga att inlägget spritts också utomlands.
Litanian är Soinis reaktion på att han kritiserats för sitt beteende efter Brexitomröstningen. Ministern har förstås omfattat regeringsprogrammet enligt vilket Finland är en aktiv medlem i unionen. Inga folkomröstningar här inte. Ändå säger Soini att en diskussion om det finländska medlemskapet är bra och åker i egenskap av partiledare iväg till Storbritannien för att träffa bekanta politiker och förklarar i TV i egenskap av vice statsminister att en livlig debatt pågår om Fixit.
Det är självklart att Soinis beteende väcker frågor om hur det är med sammanhållningen i regeringen och om hur hans uttalanden påverkar Finland. Men Soini kan ju inte bemöta kritik sakligt, utan iklär sig än en gång offerkoftan. Och än en gång sitter offerkoftan lika illa som kostymen han brukar byta till när han beger sig ut bland folket.
Det är nästan makabert att en av Finlands mäktigaste män förliknar sig vid dem som i Sovjetunionen utpekades som folkets fiender. Saklig politisk kritik förliknas vid avrättningar. Jag måste rätta mig, det är inte bara nästan makabert. Det är makabert.
I och för sig är det samma gamla offerkofta som använts när partiet fått kritik för att härbärgera och underblåsa rasism. “Invandringskritiker” förföljs och bespottas och det är lika hemskt som att folk flyr för sina liv, för inte flyr de ju för sina liv utan är bara ute efter att leva gott på finländska skattebetalares bekostnad, lyder jargongen.
Soinis kompis Nigel Farage, Brexitkampanjens frontalfigur, meddelade efter sin seger att han avgår, eftersom målet är nått. Hur britterna ska ordna sin existens efter Brexit tänker han inte befatta sig med. Det går ju inte att fixa med lögner och enkla lösningar, utan kräver svåra förhandlingar och beslut, som inte kommer att bli populära bland väljarna. Fråga bara Ibsen.
Ansvarsflykt tycks vara något som förenar populister. Soinis taktik är att martyrförklara sig och spotta ut obegripligheter när han avkrävs svar på svåra frågor. Man undrar hur länge det ska fungera. Gallupsiffrorna ger i och för sig en vink om den saken.
Brexit, Demokrati, elit, Henrik Ibsen, NigelFarage, populism, Timo Soini